Aftonbladet – 11 februari 1859, sida 1

i 4 M. Rybergs vid Oxtorget; RA Broms, N:o 5 gas å Aftonblads-kontoret vid Mynttorget, mot 12, Et utom finner det nationela elementet i Europa säkrare sympatier, ty det hvilar på rättvisans Principer, hvilka numera ligga till grund för alla regeringars politik; det finner ett moraliskt stöd i den anglo-franska alliansen, som slöts mellan två stora stater just i ändamål att förebygga förvecklingar i Europa, att slita tvister mellan fölken och öfverallt uppehålla folkrättens och civilisationens sak. England kan i sjelfva verket icke uppgifva Italien; ty England, dess regering, dess statsmän, dess tribun, dess tidningar hafva, från och med 1848, fortfarande uppmuntrat, ja till och med understödt detsamma. . Man erinre sig den förändring, som försiggått i den senaste Tegeringens politik, i följd af spanska giftermålet. Konung Ludvig Filips regering hade begått det felet, att uppoffra det:anglo-franIska förbundet för ett familjeintresse. Följden deraf var hans isolering uti. Europa, och, såsom hr Thiers yttrat sig uti en minnesvärd diskussion: han fann sig .med ens i beroTende af Österrike och var nödsakad, att följa dess vilja uti Italien och Schweiz.? — Hvad gjorde då England? Jo det öfvertog den roll, som tillkom Frankrike; det icke blott öfvertog, utan till och red nästan öfverdref densamma. Tord Minto utförde den åt honom af lord Palmerston uppdragna sändning med en ifver, som öfverskred målet, i det han. uppväckte otålighet och illusioner, der det framför allt gällde att uppmana till moderation och att understödja en fast hållning. Löftet om protektorat från engelska kabinettets sida, i det ögonblick öfverfördt till italienska. halfön, då kabinettet syntes uppgifva hvad historia och geografi: gåfvo vid handen, måste nödvändigt skaka vårt inflytande på andra sidan Alperna; men det måste äfven understödja den nationella pånyttfödelse, som yttrade sig vid Pius IX:s tronbestigning, och som så hastigt komprometterades genom den revolutionära andan. Italien trodde icke mera på Frankrike, och allt dess förtroende vände sig till England. 3 Män måste tillstå, att detta förtroende ej blef sviket. England, en sjömakt, kunde ej deltaga uti-den kontinentala striden mellan Piemönt och Österrike; men då revolutionen den 24 Februari i Frankrike införde en reptblikansk styrelse, om hvilken man måste förutsätta, att den var gynsamt stämd för Italiens oberoende, dröjde England icke att uttala sig emot det österrikiska herraväldet. Hela den engelska politiken i denna punkt finnes sammanfattad i ett dokument af stor vigt. Den 29 Oktober 1848 afsände lord Palmerston till Storbritanniens sändebud i Wien, lord Ponsonby, en depesch, hvaruti han förklarade: att det ej funnes någon utsigt för Österrike, att på ett gagneligt och varaktigt sätt bibehålla det öfre Italitn, hvars samtliga invånare vore djupt genomträngda af okufligt hat mot den österrikiska arp ån, Han tillade vidare: att det från österrikiska regeringens sida utan tvifvel vore visare och nyttigare för detta rikes verkliga egendomliga makt att befria befolkningen från ett herravälde, hvilket af densamma alltid betraktades såsom ett ok. Lord Palmerston tror, att detta ok endast kan upprätthållas med biträde af en stor maktutveckling samt med stor kostnad, och han förutser, att utländsk hjelp mäste tillkallas. Hvad skullei detta fall inträffa? Här lemnar britiska kabinettet Österrikes regering ej i okunnighet om Europas sinnesstämning och Englands handlingssätt. Vianföra ordagrannt depeschens innehålli denna punkt: Till och med då kriget, genom deltagandet af andra makter, hvilka blifvit invecklade deruti, blifvit förvandladt till ett europeiskt krig, hade man ändock ingen orsak till den förmodan, att det slutliga resultatet skulle betrygga Österrikes besittning af ett landområde påandra sidan Alperna. Men Österrike måste utomdess betänka, att ehuru mycket än de vänskapligt sinnade och allierade makterna må vara benägna att sända detsamma hjelp, om, det skulle blifva hotadt uti dess egna och rättmätiga existens i Tyskland, likväl beträffande dess anspråk, att lägga sitt ok på italienarne, en så allmän öfvertygelse finnes om dess orättfärdighet, att denna öfvertygelse mycket väl kunde hafva till följd att Österrike skulle befinna sig nästan utan understöd i händelse af ett sådant krig som det, hvarom jag nu talat. Är ej detta tydhgt? Vi fråga: Är det möjligt att tydligare undandraga Englånds intresse och fullkomligare isolera Österrike, än då man mellan Österrike och det öfriga Europa uppreser såsom skiljovägg den allmänna öfvertygelsen om de österrikiska anspråkens orättfärdighet? Lord Palmerston medgifver ej ens, att Österrike, i händelse af ett krig, skulle kunna räkna på Tyskland. Är den Österrikiska egeringen,, yttrar han, så säker att ega Pysklands sympatier, om den anstränger sig tt ännu mera försvåra den italienska natiotens ok?) Detta tvifvel är ej så lättsinnigt ramkastadt, och den utmärkte statsmannen notiverar detsamma genast med en så poliisk, så upplysande och rättvis bevisning, att len kan betraktas såsom afgörande. Denna nn tr on Os teg med honom högre upp på platåen, der FrnisB a vit Bo RrR