Aftonbladet – 11 februari 1859, sida 1

oo HH V MM MMMM steg med honom högre upp på platåen, der de gamla jordvallarna gåfvo dem sitt skygd. Men ehuru jag visst icke känner mig obenägen att antaga det den jordiska kärleken verkar stora verk, är jag ändå öfvertygad att du, min Gudmar, åtminstone under allvarliga stunder af din lefnad, känner din själ gå klar ur dimmorna. Nej, älskade, detta är icke händelsen. Tvärtom: under vissa mellanstunder inkommer jag i ett sådant mörker, att jag icke finner kompassen viea någon kurs. Men ett sådank tillstånd inträffar aldrig; utom då jag hemsökts af den förfärliga fruktan att jag på ett eller annat sätt kan förlora dig. Men du kan ju aldrig förlora mig? Hvad säger du — kan jag aldrig förlora dig? O, akta dig, min mö, att framkalla en annan dom, som säger något annatl Min Gudmar — livad man en gång verkligen egt, kan man aldrig förlora. Förstå mig rätt! I lifvet kan du aldrig förlora mig: du tror ju, eller, rättare, du vet att jag är din, lika säkert som om jag vore din lagvigda hustru, eller ännu säkrare, ty i äktenskapet kan man skiljas, då jag deremot är en genom en ast Guds lag vid dig vigd själ; som aldrig vill öfvergifva dig. Ja, ja, på detta tror jag. Nå, om du tror på det, så måste du ju vara lugn och trygg, ty då kan du icke mista mig. Än döden ?, i: Skulle du förlora mig genom döden — ller skulle jag genom den förlora dig? Ack, sudmar, huru kan du så bedröfva mig! Ja, mu tror jag på den dimma, som stundom omöcknar din själ. Men så får det: icke vara, hör du det! Jag kämner med en obeskrifligt ipplyftände förtröstan att vårt band här enlast eger sin första början, -Fluru-kort är ej