Aftonbladet – 11 februari 1859, sida 1

Men der Gud och solen bo, är alltid värme nog för älskande hjertan. Han började åter stiga ned för afsatserna, Och hvem visade sig nu nere i dälden, om ej Majken, strålande klar som dagen sjelf och lifsvarm af helsa och kärlek, O, välsignad vare du för det du kom, mir älskade, herrliga mö! Det hjerta, som klappar inom ditt modiga bröst, känner inte barnsligt fängsel: du är ej rädd att möta dir Gudmar hvar som helst ? Rädd, min älskling — hvad skulle jag vara rädd för? Äro vi ej under samma hägn, antingen vi träftas inom skyddet af de murar, som menniskohänder rest, eller inom denna fasta klipp-mur, som blifvit danad långt förrän menniskorha kommo för atttillägga sitt verk, som nu visar endast ruiner. Här se vi den mäktige anden, hvars kraft håller sitt arbete vid. makt, medan de små andarnas arbeten, sönderfallna i stoft, af vinden blifvit bortförda öfver samma mur, hvilken sedan årtusenden badar sin fot i detta skummande vatten... O, min Gudmar, det är ljuft att tillbedja denne mäktige ande, för hvilken ingenting är så litet att det ej är värdt en blick ur hans välsignande öga. Jan, svarade Gudmar, men det är isynnerhet då jag är nära dig som jag mera iefvande Känner värdet af att vara en gnista utsprungen från Honom, som vid återfordringsstunden skall låta den lysa som en klarare låga. Men skild ifrån dig, i det ständiga bullret af dagens små händelser, förströelser och vexlande förhållanden, känner jag mig ofta så indimmad, att den stackars själen, i högre mening taladt, icke kan arbeta sig igenom misten, utan får vänta tills varma fläktar komma och skingra den. Du är särdeles hemma i bildspråket! sade Majken, i det hon tog sin älskares arm och