Aftonbladet – 10 februari 1859, sida 2

Jag kan icke väga upp tycket i vissa delar och lägga till och ta ifrån. Bägge äro behagliga, lediga och manliga i sitt väsende, met i kaptenens samtal .-—-eburu han eljest tydligen är den allvarligaste af de två — ligger stundöm någonting så fjäderlätt att man riktigt tycker sig blåsa bort med-honom. Jag tackar -Gud; svarade Thorboörg lite strängt, att jag aldrig känt mig frestad att blåsa bort under samtalet med någon herre, och jag kan icke neka att jag skulle ha föredragit att höra dig nämna en gedignare egenskapa Ack; du lilla helgon, blir du nu högtidlig för ingenting! Om du betraktar kapten Oddjers det allra ringaste, så fmner du väl att han är en man af kall stränghet och med just gedignå grundsatser. Ochom han :språkar i en lättare anda med fruntitimer, så är det en förtjenst, som jag sätter särdeles värde på. Hvem kan väl önska att oupphörligt tala om och lefva af idel förnuft! Det är: så roligt att bli en smula upprymd och en smula förtretad — det sätter fläkt i lifsandarne. SååH, hän kan också förtreta dig ? I JO, du är så säker! Jag kan bli så ond på honom att jag skulle vilja stampa med foten, om det icke vore så fasligt simpelt och så helt och hållet under min värdighet — eljest har jag ganska stor benägenhet för denna gest; som är så betecknande., Det vill säga, sade Thorborg skrattande, satt du har samma böjelse som pappas outnse... Men vid hvad tillfälle kände du dig sist så uppbragt motikaptenen? På hitvägen i morse, då han påstod att jag bestärndt måtte ha fyllt tjugotvå år — jag tjugutvå år, jag, som alla menniskor tycka se ännu yngre ut än jag ärbs Nå, icke var väl det så farligt? . SHaru — icke farhgt, att skjuta fram min