Aftonbladet – 10 februari 1859, sida 2

sicka barnen 1 skolan, och de beklaga det land föräldrar ännu alltför allmänna oföråndet, att utan nödtvång anlita skolan i otid, nder förbiseende af hemmets eller familjens ogvigtigaste åliggande äfvensom stora uppostringskraft på barn inom första perioden. Hvarje kristligt fadersoch modershjerta et, att barnen under den första uppfostringserioden, för att blifva rätt behandlade, kräfva tt i den stora skolan omöjligt men i familjen möjligt specialstudium af hvarjes naturliga gendomlighet i sinnelag och fattningsgåfvor, å det att genom samvetsgrann. iakttagelse äraf icke det ena barnet må blifva behandadt med förmycken hårdhet, det andra med ör . mycken eftergifvenhet; det ena med förl: tet förtroende, det andra med för mycket; et. ena med förstora anspråk, det andra med. ör slappa o. s. v. Föräldrar förmå visserlien stundom ganska litet med äfven -det varnaste nit om barnens uppfostran, dels derföre tt vårt nit — ty värr — ofta är ovist, och els till följd af ett hemlighetsfullt motstånd ti vissa barns naturanlag. Hvad, föräldramsorgen icke mäktar åstadkomma, det får äras i lifvets skola, dit barnet dock må följas ned föräldrabjertats aldrig upphörande föröner. Ganska mycket inflytande på barens timliga och eviga väl är dock allmänlien af Försynen mnedlagdt i föräldravården. lätta tiden: för dess utöfning är den ofvanämde första uppfostringsperioden. Den efterföljande andra uppfostringsperiolen yrkar på de nu till någon stadga i goda ranor och grundsatser komne: barnens utsänlande i allmänna skolor, på det under kamaters konsiderationslösa umgänge en i den tilla och ömsinta familjen möjligen uppkomnen klemmighet. må borttagas och sinnet tålsättas, äfvensom en i det isolerade hbemnet lätt uppkommen illusorisk inbillning må tillsättas med en behöflig dosis af verkighetens väsende. Rätta året för öfvergången från första till andra perioden kan icke bestämmas lika för alla, då barn. utvecklas så. olika tidigt. Detta yestämmande måste blifva föräldrarnes ensak. Uti en skollag måste dock något allmänt bestämmas. Säkert är att åtta år icke varit den allmänt. rätta gränsen emellan första och andra perioden. : Vid. sista. allmänna, skollärarmötet yrkades förhöjning . påinträdesåldern. för . elementarläroverken, hviket ock i skollagen nu är iakttaget, ehuru man icke ännu, som oss synes, tagit; ut.steget tillräckligt. ... Emellertid -har i afseende.på de s.k. högre skolorna blifvit. allmänt erkändt, att för tidigt inträde i större skolor, är för barnen förderfligt. . Vända vi oss nu:till: folkskolorna, så finna vi en-alldeles motsatt grundsats tillämpad äfvensom i allmänna tänkesättet gillad. I folkskolan anser man nyttigt att sammanföra stora skaror af barn emellan 12 och 5 år vanligen toett rum och under alltför otillräckligt antal lärare. Så har insändaren sett en lärare ensam angvara för 30: lärjungar i ett rum. På ett: annat: ställe 350. under visserligen 2:ne lärare, men af. hvilka den ene icke hann stort mer än nödtorftigt uppehålla disciplinen. Nu vet man, att i familjen eller i småskolor, .som närma sig familjens väsende, bvarest bvarje barn är af läraren :på det nogaste känd, der kunna barnens. oarter och förseelser med behörig urskiljning uppfattas och bedömas, samt bestraffas med. kärlekens till roten gripande kraft, hvilken i.tillämpningen alltid bibehåller det för menniskors barn och deras lärare -passande och värdiga. I den stora folkskolan blifver detta icke möjligt. Redan antalet 100 lärjungar är mycket för stort för en lärare, och likväl uppkommer minst detta antal i hvarje litet skoldistrikt af blott 800 invånare, när både yngre-och: äldre skolbarn tagas tillsammans. I de stora folkskolorna blifver läraren tvungen att utbyta kärlekens mot--polisensmakt, hvilken ligger i karbasen. Detta förhållande har! föranledt insändaren att offentligen yttra en farhåga, att uti folkskolorna i dess nuvarande skick barn (hvilkas späda väsende ännu är.såsom vax) lätteligen kunna förvildas,. Detta yttrande har väckt mycket. missnöje, och man har uppmanat oss att uppräkna, huru många barn blifvit förvildade i folkskolan. -På en sådan fråga kan naturligtvis icke svaras; men insändaren är i tillfälle att faktiskt bevisa att, honom veterligt, icke få barn verkligen: blifvit i viss mån förvildade i folkskolan. Ett sådant bevis. måste uppgifva: ort och: ställe äfvensom personer, och hör derföre icke till offentligheten. Det: kan tyckas att en kristligt sinnad lärare eger uti sina kristendomsföredrag. ett mäktigt medel mot en ond:andes inträngande i skolan; ty ingenting hindrar honom att på vissa stunder kräfva hela skolans tystnad, medan han med ett andeligt föredrag vänder sig till hela-skaran af lärjungar. Men hvarje erfaren skollärare: vet, att man icke utöfver få ögonblick kan bibehålla små barns uppmärksamhet utan att:stå dem nära, d.ä uti smärre och förtroliga kretsar. Utirden stora skolan förlora de små bärnen inom kört föredragets sammanhäng-och barnaturen tar ut:sin rätt, de smärre barner: falla lätt i hviskning, och om denna genom skoldisciplinens makt förekommes, så återvinnhes derföre icke barnens slappade uppmärksamhet. Deras Barnsliga tankar öfverlemna sig åt mångahanda främmande ämnen eller falläcbarhen i efti förslöande tanklöshet; och sålinda insupa de små barnen i den stora :skolåtien för lifvet förderflig vana, att med likgiltighet närvara vid och med fullkomlig ouppriaärksamhet afhöra falet omdet