Aftonbladet – 10 februari 1859, sida 2

ålder tre och ett halft år! Det var en riktigt dålig tanke af honom, helst ban lade till att min täcka matronevärdighet skulle förledt honom att gissa på trettisex, ifall han ej förstått att jag varit mycket ung. Hvad säger du -om det? Jäg säger att jag genast skulle ha afbrutit: det samtalet — och det gjorde du väl också 2 Det gjorde jag. Men snart var det: något nytt som fängslade mig, och iag kan icke hjelpa att jag finner mig road. Jag har dock föresatt mig, att då han nästa gång återkommer — du vet att han reser i morgon — skall jag icke låta våra samtal taga en så lätt form, ty man blir derigenom så bekant, att... Men se här är han nu i dörren. Vet du, tillade hon saktare, jag vore frestad att önska mig de der åren, ty stundom — det känner jag med brinnande förtrytelse — är det något litet tafatt i mina, försök att uppträda som en mogen och värdig qvinna: hvar och en med någon skarpsynthet kan se både barnet och flickan framtitta genom hustrugallret. Ibland vill jag skratta, ibland, vill jag gråta öfver att jag icke kommer rätt på tråden. Än tror jag mig vara för litet, än för mycket observerad. Det kan aldrig vara möjligt att jag är precist sådan jag bör vara såsom fru — men den, som. sade mig något annat. blefve min fiende, ty jag vill alltid vara nöjd med mig sjelf, och detär jag också temligen. Nu styrde icke allenast kaptenen, utan äfven Holt kurs öfver tröskeln bortåt damernas sida. Se på Holt! hviskade Thorborg. Så uppmanad, vände sig Emilia om och gånombäfvades af en rysning, då hon läste i Holts mörka blickar liksom ett vredefullt hån. Jag:choppas: att fören enda gång. vara välkommenv, sade han, i det han gjorde en lätt