Aftonbladet – 8 februari 1859, sida 2

kerhet hvad han hade att säga, att det bestämdt måtte ega grund... Mamsell Majken och jaktlöjtnanten, yttrade han, äro bägge för vällofliga att tänka ondt om mig och brors-kamraten bär för det vi råkat höra hvad vi kanske inte skulle höra. Hvad helst ni--hört; mina vänner, skyndade Gudmar att svara, så veta vi att det är i säkerhet. Det är allt riktigt; löjtnant! Och nu skulle vi bägge säga de här orden, att vi inte kan säga något, men så mycket kan visäga — för det är meningen — att om någon befaring kommeri fråga ätt Holt; som är en stygg man, skulle gå löjtnanten i vägen, så kan löjtnanten vara i stor rolighet; för vi, Gädda och jag, kännä sådatia ting om karn som allt skall kom heft Moss att besinna sig tre gånger inna? han, sedan jag och Gädda talat; skulle ta honom tillmåg: Han afstår då hellre. Men vi tala intet onödigt tal — det är ordet.s Det var i sanning märkvärdiga ord I sade fru Moss. Bägge dessa män äro af en utmärkt redlighet och lotsen den sannfärdigaste menniska jag någonsin känto Just samma intryck hade Gudmar och jag, och det köm en känsla af trygghet öfver oss från det hållet. Och utan att vi ville vidare utforska våra värdar, hvilket väl i alla fall blifvit förgäfves, nöjde vi oss med deras löfte att få vädja till dem; när nöden stode för dörren... Men, mamma lilla, om det också blir slut med Holt, så komma icke Gudmar och jag hvarandra närmare för det.n En minskning i svårigheterna är alltid en fördel — men denna är tyvärr ännu icke vunnen... Huru snart tror du att pappas gunstling kommer hit? Troligen kunna vi vänta honöm redan i