Aftonbladet – 8 februari 1859, sida 2

garne, är förhållandet helt annorlunda. Det r dessa som utgöra den styrande klassen, som ilda regeringen, som erhålla befordringar och llgodonjuta statsanslagen. De yngre sönerna rom aristokratien hålla sina blickar oaflåtligt istade på departementena och statens embeen för att vinna sin utkomst, och 40 millioer pund sterling i taxor utöfver intresset på ationalskulden, utgör denna klass stora fäernearf. Talaren hade under de senaste måaderna sett tillräckligt för att med visshet eta, att folket önskar reform, och att i detta änseende ingen skilnad eger rum emellan andets befolkning och städernas. Talaren istade nu uppmärksamheten på huru intet folk å hela jordens yta utvecklat så väldiga krafer i all slags industri, som det engelska, men nmärkte derjemte huru detta oaktadt eländet os den stora massan af fattiga och detännul törre antalet af dem, som stå på gränsen af attigdom, stigit till en beklagansvärd höjd. Ivad vore väl orsaken till allt detta? Hvilka ade styrt landet sedan många mansåldrar? Ivem hade gjort ända på folkets penningar? !ör hvem hade det arbetat och blödt? Och varför? Var det väl för att nu 1859 låta med ånande öfvermod säga sig, att det ej förtjear erhålla valrätt? Låtom oss, fortfor talaren, icke genomisa reformens historia utan att deraf draga n nyttig lärdom. Då en stor reform är af öden, på hvad sätt har man väl erhållit denamma? Man har vanligen nödgats kämpa för n princip nästan ända till gränsen af borerligt krig. De styrande tro aldrig, att folet menar allvarsamt, förrän det kommer till jenna punkt. Ännu — säga de — hör man j af stora massor af folk i full marsch mot sondon. Jag hoppas att ingenting dylikt nu ommer att behöfvas, men blott den omstänigheten, att de begagna frånvaron häraf såom ett argument emot oss, bevisar huru de ro beherrskade af den föreställningen, att inenting stort kan regeringen -aftvingas annaåt n med våldsamma handlingar från folkets ida. Då man omsider erhöll reformbillen, väntades en revolution inom tjugofyra timnar. Då man 1846 erhöll spanmålslagarnes ipphäfvande, biträddes man härvid af den örfärligaste hungersnöd, som på hundra års id hemsökt något civiliseradt land. Hvadsom mu göres oss behof är icke att öfverflytta stor volitisk makt från de stora godsegarne till de stora köpmännen eller manufakturisterna, utan utt öfver hela riket alla intressen; alla öns vingar, alla opinioner komma öfverens om, a agstiftningen, att hvarje ledamot som inträder parlamentet, borde känna sig vara medlemmar icke af en eller annan klass, utan afnaionens stora massa; och man skulle då erfara huru opinionen, allt efter som den växer till, skulle inverka jemt, stilla, allsn äktigt på underhuset, och i stället för att nödgas tvista med vår styrelse om hvarje förändring, skulle vi finna samma anda rådande inom regering. parlament och folk. . Kronan och sregeringen skulle blifva starkare och mera hedrade; folket lyckligare och mera nöjdt. Man har beskyllt mig att vilja uppvigla den ena klassen emot den andra, då det tvärtom varit min önskan att nedbryta den skiljovägg, som så länge söndrat dessa klasser. I tjugo års tid nar mitt politiska lif legat öppet för edra ögon. Jag kallar er till vittnen öfver mitt handlingssätt. Jag påminner mig huru jag förr verkade tillsammans med män sådana som Villiers, Cobden, Gibson, Georg Wilson och många andra. Jag påminner mig huru jag biträdde de kraftfulla män, som ströko ut stämpeln från tidningarne, och sålunda grundade en fri press, hvaraf följden blifvit, att nu 300 tidningsblad utkomma, hvilka dagligen meddela underrättelser öfver alla ämnen till nästan hvart enda hus i konungariket. Jag har sträfvat, ehuru beklagligen med ringa framgång, att söka förhindra folkets tungt förtjenta penningar från att af brottsliga ministrar förslösas i brottsliga krig. Och nu fordrar jag i full konseqvens som jag tror med allt detta, för mina landsmän hvad som utgör grundförutsättningen i vår konstitution, nemligen att de må erhålla representationsrätt i underhuset. Och detta är en rättmätig fordran. Jag ber er, mina medborgare, att tala för denna sak med en icke tvekande, icke osäker stämma. Tala ut, och man skall lyssna på edra ord. Framställen edra fordringar i toner, som ej kunna missförstås, och hvad I fordren skall med säkerhet beviljas. Om I härstammen ifrån stora förfäder — såsom edra häfdateckvare säga er — så visen er dem värdiga. Om I verkligen ären, såsom I berömmen er af. att vara — frihetens arfvingar, välan resen er då upp, jag besvär er derom, och tagen i besittning det eder tillkommande arfl, CE Carl Adolf Agardh. Född d. 23 Jan. 1785. Död d. 28 Jan. 1859. Låt bispen hvila i sitt grafkapell med kräcklan och i gyllentygs-ornaten!