Aftonbladet – 8 februari 1859, sida 1

STOCKHOLM den 8 Febr. Den som föreställt sig, att intresset för valordningsfrågan i hufvudstaden numera afsvalnat eller bortdött, den som möjligen trott, att de valberättigade härstädes numera skulle vara nedslagna och modlösa, att de utan hvarje tecken till motstånd skulle låta en minoritet, hvars orättmätiga anspråk, oaktadt alla manövrer och konster, gång efter annan blifvit tillbakavisade, ändock till slut påtvinga majoriteten. en valordning, mot hvilken flertalet af de valberättigade, så väl då de samfäldt varit samlade, :som då de yttrat sig klassvis, så bestämdt uttalat sig. — den som baft dylika föreställningar, har bedragit sig ganska mycket. Ett litet stillestånd, ett ögonblicks paus har inträdt, derföre att frågan om den formella behandling af saken, som. hittills egt rum, låg, hvilande hos öfverståthållareembetet och att man sålunda måste afvakta dess resolution, för att få en utgångspunkt för frågans vidare behandling ,och för de åtgärder, som de valberättigade kunna komma. att vidtaga för att bevaka sin rätt. Man-känner nu det beslut, som polismyndigheten afkunnat i denna fråga om medborgarnes politiska rättigheter, och man vet, att denna. myndighet icke, blött förklarat sig ogilla den formella behandling som hittills egt rum,. utan äfven tagit sig före att supplera grundlagen på, ett sätt, som betydligt inskränker den grundlagliga friheten och sominnebärlångt mera: tilltagsenhet, än hvad regeringen gifvit prof på isin bekanta förklaring, att den icke ärnar sank-, tionera några. valordningar, som äro grundade på omedelbara val med lika rösträtt. Då vi väl ha oss bekant, att intresset för denna. sak icke på ringaste -sätt afsvalnat och att man allmänt. inser den stora vigt frågan -har i många hänseenden, äro vi öfvertygade, att de valberättigade, långt ifrån att handlöst lemna saken åt sitt öde, skola med allvar vara -betänkta på.att taga de mått och steg,som af omständigheterna påkallas. För att förebygga allt missförstånd böra vi på förhand för dem, som icke: närmare tagit reda på sden synpunkt, ur hvilken vi anse denna fråga. . egentligen vara vigtig, förklara att vi alls icke äro vänner af eller önska något slags agitation för blotta agitationens skull och utan att man har för sig ett praktiskt syftemål, som kan uppnås. Vi gå ännu längre, då vi medgifva, att det i praktiskt hänseende icke-skulle: bli stor skilnad mellan envalordning ,. sådan de valberättigade önskat densamma och det liberalaste bland de valordningsförslag, som regeringen redan sanktionerat, och åt hvilket, om det af hufvudstadens valberättigade adopterades, regeringen näppeligen kunde vägra sin sanktion. Men detta är en,sak för sig. . Det vigtigaste och hvad som nu framför allt gäller, är att upprätthålla den: grundlagliga friheten emot godtycke och egenmäktiga tilltag, att värna, icke ensamt -hufvudstadens valberättigades, utan alla medborgares rätt, emot beslut och förklaringar från polismakten, som gå ut på att ;skapa och i grundlagen insmuggla inskränkningar, som der icke finnas. Det torde ej vara många, som tvifla derpå, att. om icke den komit, som nedsattes för att afgifva betänkande i valordningsfrågan, hade haft en så; bestämdt liberal färg och framför allt icke deri plats blifvit lemnad åt ett par handtverksborgare, och om icke derefter nämde komite föreslagit en valordning grundad på lika rösträtt, så skulle frågan utan :alla konstiga manövrer fått gå sin gilla gång; liksom man samfäldt voterade öfver komitetillsättningen, . skulle man äfven voterat öfver valordningsförslaget, och någon hänvisning till klasserna — hvilken från hela: den konservativa sidan betraktades såsom ett nödankare — hade då icke kommit i fråga. Det är vidare ganska påtagligt, att om den graderade skalan hade segrat hos klasserna, så skulle hela denna samma konservativa sida, öfverståthållareembetet inberäknadt, ha funnit denna hänvisning alldeles förträfflig, och det är vår fasta öfvertygelse, som vi icke tro att mången skall ha lust att bestrida, att nämde myndighet. då skulle funnit de besvär, som tilläfventyrs af en minoritet anförts emot klasshänvisningen, vara alldeles obefogade. Det är, ock en temligen allmän tanke, att till och med Örebroresolutionen då skulle uteblifvit, och att Örebro, Halmstad och några andra städer skulle i god ro fått vara i åtnjutande af en valordning med lika rösträtt. Men hvilken förändring i åsigter och uppfattning har icke i denna fråga efterhand vi-; sat sig, ej blott hos den konservativa sidan, utan äfven hos regeringen och . underordnade myndigheter! .— Till hvilka skarpa motsägelser och oformligheter har man icke gjort ni. skyldig! Huru har man icke sträfvat att begagna alla till hands stående medel, för att neutralisera majoritetens mening, och då detta icke lyckats, bårdraga samt godtyckligt tolka. och förklara grundlagen, för att genom maktspråk undertrycka denna samma .mening;:som. icke kunnat:besegras!