Aftonbladet – 4 februari 1859, sida 3

tid-öfvas; för att såsom underbefäl kunna tjenstgöra.? Hvem igenkänner icke härutinnan en af älsklingsiddgerna hos det nämda kotteriet, af åess mästare proklamerad och af dess lärjungar i cändlighet, utan all egen pröfning, eftersagd? Låitom oss se till buräövida den består profvet vid en allvarsammare granskning. ? Det är visserligen ännu, åtminstone för mig, okändt både huru lång rid, de der beväringseliterna, enligt beväringskomitens tankar, ansetts beböfva öfvas, och hurudana: de vissa Zördelar?, hvarmed de skulle uppmuntras dertill, äro beskaffade; men jag anser iden, äfven i detta sitt föga utredda skick, kunna förklaras vara temligen — förflugen. Ynglingar, hvilka hafva en mera utpräglad iallenbet, båg och lut för militärståndet, lära väl äfven välja just detta som vie genus, och hafva dertill: godt tillfällei vårtland. som eger den i allmänhet allt för litet erkända och värderade stora lyckan att besitta en i många afseenden utmärkt god stående? — armå. De ynglingar deremot, som blott för tillfället blifva soldater, af. pligtkänsla att efter inneboende förmåga biträda vid värnandet af et älskadt fosterland, då detta hotas af yttre våld, men egent igen egna sig åt fr:dliga lefnadsyrken, ira väl icke onödigtris uppoffra en dyrbar tid, för att genom längre tids? öfningar mörlig:n blifva användbara att — som underbefäl — tjenstgöra vid mjligtv:s under: deras konskriptionstid infallande krig. Hvad nu beträffar ynglingarne af denna senare kategori, d. v.s. sådana som verkligen egna sig åt studier, handel, konster, slöjder och närmgar, må man vara fullt förvissad om, att de mera intelligente, ordenilige, duglige och .dugtige ibland dessa, med ett ord: just de till befälsplarser m-st passande, skola alla uppskatta sin tid såsom allt för dyrbar, för att på föreslagna sätt bortsluddras. Deremot är icke otroligt, att en hop odågor, som blott lefva för dagen utan all allvarligare tanke på framtiden, kunna finna mer nöje i att fördrifva sin i alla fall till spillo gifna tid i ett muntert militärläger, än att använda den till trägen flit och strängt arbete inom åtskilliga enformigare yrken: detta allt nemligen, om de: der förespeglade ?vissa fördelar? utfalla till så stört kontant belopp, att först och främst med en sådan utsträckt öfning förenade oundvikliga kostnader betäckas, och dessutom gifvas medel vid handen att under den der längre tiden? (af så beskaftade individer som nödvändigt ansedt) kunna — rumla om?. Väl har man af en och annan fantast hört frambållas: att sådana beväringseliter skulle fås för bara löftet om underbefälsplatser, för rättigheten att få bära en kokard eller annat distinktionstecken m. m.; men hvarje klok menniska inser och. finner, att allt sådant är blott och bart ett åtlöje väckande — pjoller.Det enda, som dertill kan förmå, är rundelig kontantbetalning, och dertill-åtginge ganska dryga summor, hvilka utan allt tvifvel vida bättre och ändamålsenligare kunna användas för att afbjelpa bristen på hefäl? — i fall en sådan brist förefinnes, hvilket dock på goda skäl må betvifas. Har jag nu, som jag det med vieshet. tror, rätt i mitt påstående, att endast odågor skulle till sådana eliter: låta begagna sig, så -hemställer jag: hvad intryck det skulle göra på en till strid uppbådad beväringsungdom, om den i sitt underbefäl skulle återfinna: just. de personer, som i hembygden visat sig vara de största stackrarne, eländige dagdrifvare. Skulle man åter för detta ändamål, utan något afseende på dermed förenade kostnader, söka tillegna sig de bättre af beväringsungdomen, må dervid dock besinnas: att sådana, i behofvets stund som befälsämnen påräknade beväringar, efter uttjent kort konskriptionstid, för alltid försvinna ur armens leder och således: åeras utvidgade militiruppfostran då är utan all nytta, både för dem sjelfva och samhället. : Deremot .anser jag oeftergifligen nödvändigt, tt vid krigsutbrott, då beväringen i alla fall är uppbådad utaf de mera bidade af beväringsynglingarne (utgörande flera tusental) i olika orter formeras instruktionskompanier och — bataljoner, för att vid dessa — under någon tid — bibringa eliterna en förberedande kunskap om jälttjensten, och derifrån insätta dem i de stridande kårerna, för att i krigets allvarliga skola vinna full duglighet att ersätta afgången bland befälet inom armån — under krigets fortgång. Men vid. sjelfva utbrottet af krig lemnar den stående armen — stammen — full tillgång på ett ypperligt. un: i rbefäl. Kan stammen ej fullgöra detta sitt svilkorliga åliggande, så är den ock helt och sållet odudlig; och bör i så fall utan minsta tvekan indragas. : Men om stammen rät 1edes och öfvas,. så kän den ganska bestämdt erbjuda underbefäl i öfverflöd; ty inomshvarje stamkompani finnes ett stort antal förträffliga korporalsimnen, ehurusde flesta af dessa (och oftast just de aldra Päls icke under fredlis tj.nstgöring på roten vilja -blifva-korporaler. Den, som tror att nu vid,kompanierna tjenstgiörande korporaler äro de ende eller i krig dertill däst passande, han bedrager sig storligen, och .det derföre, att han saknar nog kännedom om menniskan i allmänhet och särskilt omvår indelta? soldat. Följdenligt med-hvad jag här ofvan rörande detta ämne anfört, kad jag ej annat än högebgen beklaga beväringskomiten, som Jåtit narra sig att lyssna till:foglalåt? och uttala en för stammen så svårt förolämpande sats;-som den: ätt vi ega brist på för beväringen erforderligt widerbefäl. Jag säger med flit Pnarra?; ty i annat fall måste jag: antaga, att beväringskomitens hemliga diktan och traktan går ut på. att. — om ock indirekt — utpeka stammen såsom oduglig, och såmedelst åter framkalla, det numera — ändtligen och sent omsider — nedtystade galna skränet om dess indragning! Fjerde punkten vill hafva stadgadt: De beväringspligtige skola vara förbundne-att-antingen vistas inom de -Jandsbygder, der deinmönstrats, eller ock anmäla sin flyttning, lösa tillståndsbevis dertill samt införas i det läns öillar OA da Flytta