Aftonbladet – 4 februari 1859, sida 2

Stångenäs. När jag var ung, så var jag en tid lång vistandes i den bygden; och:der lärde jag känna en gammal man, den: di kallade för Visejätten ... Lots-far, slå en slank vatten i grytan först .. Det är klareradt ... Fortsätt nu! Jag här inte hört talassom den jätten förr. Åh, vi få allt lefva.i tie. år tillsammans innan du hört alla mina historier... Jätten var en ganska bål-lång -man, men stark håde han aldrig varit, och defföre gick han land och strand om och sålde visor och sjöng dem med.n Nå, frågade lotsen, var: det någon historia som passar in på vårt hjertepar? Gudbevars, inte så jag-att den-skulle passa n på dem — jag sa bara att det kanske kunde: gå så.s : Låt höra hur det var då! Sådana der sörgesamma sagor är alltid en liten opplyfting 12 Detvar en kämpe, som hette Axel, och n välbordig jomfiu; som hette Valborg ... Jag kan inte minnas precist hur det var — nen så här var det: kärlek, sorgesång och lödlighet. Det var, förstås, någonting -emelan allt det der, men när det går påsrimneri, så är jag inte :så slängd :som när det commer an på sådana sagor som en kan sätta ord till sjelf. Men det må du vet, Jots-far, tt med de här samme bena, som jag står är på vid spisen, har jag stått vid ung ixels valplats på Fidje hedar, der han höll len sista kampedusten med en hel laddning ianskar, som der gått i land och föll för ans hugg — och det-varallt ett vackert min.elsemärke det åt honom, der han också fick in bane ... Men jag pratar så jag glömmer låsa under fisken. d Jo, jo, der borte: på Stångenäs ha de -allt nånga märkelseting, och jag säger inte på