Aftonbladet – 4 februari 1859, sida 2

se allting i svart, samt icke vilja satta att den lyftning, som. hade uppenbarat sig i landets affärer, i hastigt stigande fastighetsvärden m. m., ingalunda innebar något utomordentligt eller feberaktigt tillstånd, utan blott ett uttryck af den blomstrande helsan och jast nu i utveckling varande ungdomskraften. Detta tillhör väl numera en förfluten tid. Vi känna ganska väl huruw ömtåligt det måste vara att erinras om, att man lidit afbräck i sina förutsägelser, och dessutom bör det icke nekas, att de statsmän, som då skänkte sitt! medlidande åt alla varningsord, kunna hemta en ursäkt för sin sanguinism uti den allmänna svindel som hade ryckt med sig en så högst betydlig det af der industriella och handelsverlden. j Men det var icke slut härmed. Det ser utl :som om äfven allt hvad sedermera. passerat ännu icke förmått bota förtjusningsfebern, eller ock som det lätt förklarliga obehäget, I att af händelserna finna sig så snart nedflyttade ur den sjunde himlen till den prosaiska verkligheten här på jorden, lik ett slags Nemesis drifver vederbörande att icke blott hålla i så länge som möjligt med sina egna påståenden, utan ock förtfärande söka stämpla dem, som hade den olyckan, att vilja hålla igen mot slöseriet och att icke kunna anse den stora skuldsättningen såsom en bagatell, såsom om dessa bemödade sig att utmåla landets ställning i de mörkaste färger; samt nationen såsom oförmögen att utgöra skatternan m. m. Allt detta har man kunnat erfara såväl af flera bland FHandelstidningens senare artiklar om jernvägar och finanser, som ock af en insänd artikel i Aftonbladet för den 27 Januari, troligen härledande sig från någon ledamot af finanskomiten, och hvari det säges, att om vi egt en någorlunda fullständig jord bruksstatistik, skulle det icke varit möjligt att på vissa håll utmåla landets ställning med. så mörka färger som man under senare tiden gjorin. Om det nu äfven må medgitvas vara välberäknadt i taktiskt afseende, ja till och med nödvändigt att söka skapa en sådan föreställning, att yrkandet på återhåll emot statsslöseriet utgår blott och bart från ett melankoliskt lynne och en mörk inbillning utan grund, så är det å andra sidan lika begripligt, att det blir af ett stort intresse för hela allmänheten att en gång komma på det klara med frågan, huru det verkligen härmed förhåller sig i det ena eller an ra afseendet. Åtskilligt, ja till och med ganska mycket har visserligen redan varit skrifvet härom; men det synes som om en eller annan väsendtlig punkt dock hittills blifvit förbisedd, som kan bidraga att bringa saken närmare sitt afgörande. I främsta rummet må det då tillåtas oss att söka få reda på, hvilka slags anledningar i sak finnas till det der påståendet, att de återhållande målat landets tillstånd i så mörka färger, att de till och med skulle förklarat det oförmöget att bära sina bördor. Oss veterligt har ingen hvarken riksdagsman eller organ af pressen, under-de-strider som förekommit i hithörande ämnen, framstält någom sådan åsigt. Tvärtom kunna. ganska många yttranden framletas äfven från de återhållandes sda, att de erkänt landet hafva gått betydligt framåt i produktion och -industri på. ett tiotal år, hvarföre det också är ett faktum, att vid sista riksdagen icke ens de återhållande gjorde opposition emot sjelfva grundsatsen af en anslagsförhöjning åt embetsmännen till ersättning för den inträffade dyrheten, ehuru en eller annan, med en vink om hvad som skulle komma; nemligen att varupriserna åter skulle falla, ville hafva lönetillökningarne uppförda i en särskild afdelning af statsräkenskaperna, såsom af särskild anledning och provisoriskt tillkomna. Men deta är en sak; en annan att skåda ställningen så lysande, att det, såsom t. ex. Handelstidningen en 1ler annän gång förmenat, betyder ingenting om landet också får släppa till den årliga räntan å duet kapital som jernvägssystemet skulle kosta. Det är häruti vi egentligen skilja oss från optimisterna. Icke att vi anse svenska folket absolut ur stånd att betala en årlig skatt af äfven sex eller sju eller åtta millioner mera, för att få ega förmånen af det föreslagna stambanssystemet. Men man må vända och vrida sig huru som helst, så återstår dock alltid, att dessa medel måste tagas någonstädes irån ut de skattdragandes fickor. Det ärbegripligt och bör, för att icke vara orättvis emot optimisterna, erkännas att deras mening troligen icke varit att denna tillökning i utgiften i sjelfva verket skulle medföra en motsvarande tillökning i skatter, De hafva i hänförelsen öfver den ovanliga tillväxt, söm affärerna, och med dem rikets tullinkomster utvisade under åren 1854; 55 oeh 56, förestält sig att detta, om icke ett. alldeles normalt förhållande, ialla fall utgjorde bevis på en så stadigt fortgående ekonomisk förkofran, att de sju eller åtta millionernas tillökning i statsinkomster inom-7 eller-8 år skall komma likasom af sig sjelf; och hvartill skulle väl dessa millioner i deras ögon då bättre konta användas än till att betala räntorna på de lån, som upptagas för att bygga stambanor, äfven. om dessa till en -början icke skulle återgifva någon ränta? Ty opartiskheten fordrar äfven att medgifva, att åtminstone de anhängare af stambanesystemet, hvilka äro lika långt avancerade som utgifvaren af Götebörgs Handelstidning, äfven här stödja sig vid tvenne. hos dem beflntliga föreställningar, hvarmedde-hjelpa sig ur: hvarje förlägenhet: den ena att det icke bör dröja så särdeles många år innan trafiken på stambanorna verk-,