Aftonbladet – 3 februari 1859, sida 2

fall knappast skall fordra ett större offer än man nu fordrär, då de öfriga stormakterna i sitt eget intresse måste intervenera för att hindra segrarön att missbruka sin ställning derhän att försvaga motståndaren mera än den europeiska jemnvigten tål. En kongress är: det sista, för hvilket Österrike utsätter sig, medan kriget å andra sidan gifver det utsigt. att genom vapenmakt kunna bevara sina ita lienska besittningar, och allt talar således för, om man äfven ser bort från de särskilta förhållandena i Italien, att de fredliga förhboppningar, som byggas på allmänna, europeiska förbandlingar, skola visa sig ogrundade. En kongress är möjlig endast då Österrike är underkastadt tvång, här det har valet emellan att antingen gå under eller ock afsöndra eller afstå sina italienska provinser; men det kan väl tänkas att en sådan möjlighet är för handen, utan att det kommer till krig. Det kunde bilda sig en europeisk koalition emot. Österrike liksom 1840 emot Frankrike under den orientaliska krisen, som framkallades genom Mehemed Alis lyckade uppror; det kunde hända att en europeisk. kongress sammanträdde utan Osterrike, liksom då utan Frankrike; de fyra stormakterna kunde öppna förhandlingar om Italiens förbållanden och låta regeringen i Wien veta, att de ville genomföra sina beslut, antingen dessa behagade österrikiska kabinettet eller icke, och resultatet skulle då måhända blifva, oaktadt det är stor skilnad på de två tillfällena, att Österrike fölle till föga, att det beqvämade sig till att deltaga i förhandlingarne för att så vidt möjligt göra sina åsigter gällande, och kriget : kunde då undvikas. . Till en sådan koalition : är det emellertid liten eller ingen utsigt. Det bekräftas väl från Wien, att icke blott Ryssland och Frankrike, utan äfven England och Preussen hafva protesterat emot Österrikes påtänkta intervention iServien, och kabinettet i Wien står således verkligen i denna fråga fullkomligt isoleradt. Men till och med om det icke kunde antagas, att Englands och ?reussens uppträdande närmast bör förklaras derigenom att de ville så fort som möjligt göra slut på förvecklingar, som under den franska regeringens nuvarande tendenser kunde gifva anledning till ett krig, så skulle det ikväl vara alltför dristigt att af ett sådant gemensamt diplomatiskt steg, som åtminstone från Preussens sida haft en mildare form, sluta till en koalition emellan de fyra makterna emot Österrike. Osannolikheten deraf blifver så mycket större, som det är otvifvelaktigt, att den engelska regeringen önskar österrikiska statens oförsvagade bestånd, och tt Preussen, om det öckså kunde vara benäget att sluta sig till en koalition, skulle hafva ett mäktigt hinder att öfvervinna i allmänna opinionen inom Tyskland. Icke desto mindre har föreställningen om en koalition såsom ett sista medel att förekomma ett europeiskt krig uppstått, och det är icke en ringa triumf för kejsar Napoleons politik, att det icke är emot det af alla legitima regeringar hatade Frankrike, oftret för så många tidigare koalitioner, som denna koalition nu anses riktad, utan emot Österrike, som i trots af all pånyttfödelse och föryngrelse är likaså ultralegitimt, antinonelt och obskurant som någonsin. Det är för öfrigt icke blott det förenade uppträdandet med afseende på Servien, hvarpå de halfofficiella bladen i Frankrike lagt vigt, utan också den engelska regeringens beteende under de italienska förvecklingarne, som gifvit någon anledning att tro på Österrikes isolering. Lord Malmesbury skall nemligen, samtidigt med att han uppfordrat Österrike och Sardinieh till-moderation, hafva gjort Österrike ett förslag, som det sjelf framlade 1848, nemligen att Lombardiet-Venedig skulle: afsöndras från österrikiskå monarkien, hafva en sjelfständig administration och-afgöra sina egna ahbgelägenheter med en Vice konung. Det kommer emellertid an på, förutsatt att underrättelsen är riktig, i hvilken form detta förslag är framställdt, om det blott antydes såsom en utväg till fredens bevatande, eller om den engelska regeringen har lifligt förordat det och direkte eller indirekte7 gifvit sillkänna, att kabinettet i Wien sjelf måste bära följderna af ett afslag, och att den i sådant fall skulle afhålla sig från hvarje försök att afvända den fara, som hotar Österrike från Italien. 1 senare fallet kunde man väl se en början, omän-en mycket aflägsen början, till en Koalition, förutsatt att Frankrike förklarade sig nöjdt med det äskade medgifvandet, och att svårigheterna således kommo endast från Österrike. Det egentliga skälet, hvarföre det talas om kongresser och köålitionef, måste emellertid sökas iden omständigheten, att man för ögonblicket griper efter hvarje halmstrå för att upprätthålla hoppet på freden. Journal des Debats hotade för någon tid sedan Frankrike med en europeisk koalition, nu låter ryktet koalitionen vara riktad: emot Österrike; men för ingendera af dessa åsigter kan man anföra tillfredsställande skäl eller blött anledningar, Har England företagit något steg till fördel för Italien, så bör man deri endast finna ett ytterligare skäl att kriget skall komma fill utbrott; ty den engelska regeringen har då tillkännagifvit, att den anser sig hafva förpligtelser till-italienarne, att den icke kan sluta sig till deras förtryckare, utan måste förhålla sig neutral, och annat eller mera kan Frankrike icke önska. I Wien anses kriget för oundvikligt, och de balfofficiella bladen innehålla häftiga angrepp mot den franska regeringen i anledning af Constitutionnells senaste artikel om de serviska förvecklingarne och Monitörens anmärkningar om prins Napoleons förmälning samt allianstraktai au med Sardinien. . SSL STREGA ATT RR a Ar PTE ERE till tid och rum är egentligen ingen skilsmässa ör oss. Jag skallvaldrig: på jordenutbyta