Aftonbladet – 29 januari 1859, sida 3

byrån, erhållit befallning att verkställa en s. k, sluts liqvid med skollärarne i afseende. på deras löner för 1858. Har det fått en sådan befallning, så bär ju läroverksbyrån skulden för det deraf förorsakade alldeles onödiga uppskofvet. Har det åter icke fått nådig befallning, utan i brist af sådan ansett sig hafya samma granskningsrätt som före 1858, så är det åter ju läroverksbyråns fel, att kontoret icke fått vederbörlig tillsägelse, att denna granskningsrätt upphört. Att statskontoret icke vidare har något åliggande eller någon rätt att i förhand granska de af läroverkens rektorer uppgjorda lönereqvisitionerna finner man af Kongl Maj:ts den 17 Sept. 1856 till domkapitlen aflåtna cirkulär, i hvars moment h) det heter, att hvarje Läroverks ordinarie löneanslag skall up föras på det läns stat, inom hvilket Läroverket är beläget, och de tillfälliga anslagen anordnas på Ränteriet i samma Län; att anordningarne skola ställas till vederbörande Consistorii disposition; att hvarje Läroverks Rector skall till Consistori granskning tertialiter insända dubbla reqvisitionsförslag å Lärarnes ordinarie och extra löner, då Consistorium å det ena exemplaret disponerar på Rector Läroverkets tertialbo. s. v. Af de ord, som vi här tillåtit oss att särskilt utmärka, finner man tydligt, hvilken det nu åligger att i förhand granska och disponera lönemedlen. Efteråt tillkommer det kammarrätten att se till, huruvida allt rätteligen tillgått. Om det nyssnrAmda cirkuläret förmoda vi att statskontoret aldrig erhållit någon kunskap, liksom konungens befallningshafvande i det län, der vårt läroverk är beläget, aldrig fått sig detsamma meddeladt eller något slags befallning att utbetala de vederbörligen -reqvirerade och disponerade lönemedlen, såsom vi veta af rektors uppgift, att han vid uppvisande derstädes af cirkuläret erhållit en sådan underrättelse. Nu har vårt läroverk den olyckan att ligga i ett annat län än ået, der biskop och konsistorium residera. Följden har varit under år 1858 och blir kanske nu och längre fram, att medlen ännu långt senare utbekommas, än om de finge uttagas vid länets ränteri. Först skall man insända reqvisitionerna till domkapitlet. Detta embetsverk har måhända icke någon session inom 8 å 14 dagar, hvilket kan vålla uppskof med reqvisitionens granskning eller godkännande, något, som dock icke lär hafva skett under det sist förflutna året. Så återsändes reqvisitionen till rektor. Han går då till landshöfdingembetet på stället och begär anordning å ränteriet. Detta beviljas icke i brist af vederbörliga föreskrifttr. Rektor skickar nu reqvisitionen till landshöfdingembetet i det län, hvarinom domkapitlet befinner sig, hvilket landshöfdingembete : enligt förra ordningen haft att utbetala lönemedlen åt alla lärarne vid stiftets elementarläroverk. Han får reqvisitionen till sig återsänd med underrättelse, att det ej tillhör detta landshöfdingembete att utbetala andra än de gamla lönemedlen åt lärare utom länet, såsom ock verkligen inträffade med reqvisitionen af löne örhöjningarne för 1858 års första tertial. Nu står rektorn der vackert med sin disponerade reqvisition, som ingen vill honorera. Hvad skall han väl göra i sådana omständigheter? Han borde visst då vända sig till domkapitlet, som tvifvelsutan vore pligtigt att bereda honom utväg till. medlens erhållande; men vårt läroverks rektor fann sig först böra på nytt göra ett försök hos landshöfdinge embetet i länet, till hvilket han fick ingifva en skriftlig ansökning, i anledning af hvilken resolverades, att ingen utbetalning kunde ske, emedan föreskrift saknades; men landshöfdingeembetet hade dock den godheten att producera förhållandet inför statskontoret, som slutligen kom med hjelpen. Hvilkens är skulden att sådana omvägar och trakasserier måste förekomma? Månne icke ecklesiastikdepartementets och numera synnerligen lärovetksbyråns? Månne det icke kunde låta sig göra att i god tid lemna enkla och tydliga föreskrifter för medlens utbekommande med minsta möjliga omvägar? Skulle -det vara så äfventyrligt, att vederbörande rektorer finge rättighet att omedelbart enligt stat reqvirera lönemedlea hos konungens befallningshafvande i länet, med skyldighet att samtidigt insända en styrkt afskrift af reqvisitionen till domkapitlet, som då hade tillfälle att granska denna och, om rät:elser befunnes nödiga, anbefalla dessas verkställande vid nästa reqvisition? Men då borde också läroverkets stat vara till konungens befallningshafvande i länet öfverlemnad jemte vederbörliga föreskrifter, hvilket åtminstone hittills här icke skett, ehuru staten fastställdes redan (!!!) den 10 sistl. November. Ja, redan den 10 November! Var detta justså tidigt , att den halfofficielle kan räkna byrån detsamma till någon särdeles; förtjenst? Visserligen icke, ehuru den halfofficielle vill sådant styrka med anförande af höga vederbörandes ännu längre dröjsmål med uppgörandet af stat 1830 och 1849. Hvilka. voro väl svårare att uppgöra, dessa årens eller 1818 års stat? Tänk bara aldrig så litet på saken, så skall det nog blifva lätt att inse. 1830 hade hr yv. Hartmansdorff att bestämma fördelningen af blott 30,000 rdr bko mellan gamla och nya läroverk. Summan var alldeles otillräcklig att dermed verkställa hvad som åsyftades, hvadan ock hr v. Hartmansdorff i sin nöd måste mycket och länge fundera på möjligheterna och slutligen, när det icke annorledes ville gå, skrida till den vådlga, obilliga och briktiga utvägen att inberäkpa enskilta gåfvomedel i löner, som staten : skulle bestå. Hr Genberg var också 1849 inskränkt inom en viss, ehuru större summa, 90,000 rdr bko, hvarmed löneregleringen vid bå-de gamla och nya läroverk skulle ske inom hela riket Men huru var det 1858? Hade icke rikets ständer med frikostig hand anslagit redan i förhand beräknade lönemedel för hvarje gammalt, nytt, förändradt eller oförändradt läroverk? Staten var nästan helt och hållet uppgjord af rikets ständer sjelfva och ecklesiastikdepartementet behöfde knappt något vidare tillägga än namnen på lärarne och deras tjenstetid, som berättigade dem till större eller mindre lön, och härtill behöfdes vissextigen icke en så rundlig tid, som läroverksbyrån tillmätt sig. Vi vilja icke för denna gång fålla läroverksbyrån besvärliga med några ytterligare erinringar. Endast. det vilja vi tillägga, att icke allenat de ordinarie lärarne härstädes befinna. sig i mistning af sina lönemedel; utan äfven de extralärarne, duplikanter eller vikarier, huru man behagar kalla dem, af sina arfvoden för höstterminen 1858. I afseende på dessa Åtminstone; såsom ei ctånanda ; cammanhano mad