Aftonbladet – 29 januari 1859, sida 3

igen af sitt språkorgan. En gång lade han ) kiselstenar på sin tunga för att-inöfva henne; och en annan gång sprang han talande emo vinden eller uppför ett berg för att stärka sina lungor. Det var alltsammans! Efter läseöfningarne gick man öfver till fritt deklamerande. Man uppropade flera, och de skickade sig dervid alla på en gång blygsamt och frimodigt, De hade mycket välinlärt sina stycken och deklamerade med mycket eftertryck och nyansering. En till och med : föredrog för oss ett långt skaldestycke: Skeppsbrottet, med allmänt och synbart intryck på hela församlingen. Jag tror att amerikanarne i denna gren af skolbildningen, hvilken man, förunderligt nog. i så hög grad ännu försummar i så många andra länder, gått längre än något annat folk. De ega äfven en mängd af de mest olikartade och förträffligaste deklamatoriska och retoriska skolböcker, som finnas spridda i otaliga upplagor i hundratusentals exemplar, och hvilka äro till den största nytta vid dessa öfniovgar. Cicero skref en Orator blott för en liten utvald publik af filosofiska läsare. Men här i Chicago fann jag i alla boklådor och för hvar man en bok utbjuden till salu, som på ett mycket upplysande sätt behandlade alla de erforderliga insigter och egenskaper, som en talare behöfver. Irländska föräldrar göra sig mycken möda att utfinna de bästa medel, huru deras barn skola kunna afvänja sig från hvad de: kalla the Brogue (den irländska brytningen). Jag är öfvertygad att de irländska föräldrar, som skicka sina barn i dessa amerikanska Common Schools, skola funnit det bästa botemedlet derför. Man kan också ej undgå att i hvarje offentlig församling, der tal hållas, genast märka det inflytande, som dessa skolor utöfva i denna riktning. Jag besökte sedermerai Chicago många sådana församlingar, och jag förvånades öfver den nästan allmänna talareförmåga och lätthet att uttrycka sig, som jag fann hos de der uppträdande:talarne. Personer, som i samtal. ejförråade någonting särdeles ovanligt, ja som till och med.i den sirligaste och behagligaste genren af vältaligheten, i -konversationskonsten, voro temligen klumpiga och tvungna, visade sig genast, när de beträdde talarestolen, och när anden kom öfver dem (visserligen ofta blott partiernas och de egna intressenas anda), somhelt andra menniskor. De talade ledigt, tydligt, lifligt och rakt på saken. Att stamma, harkla, göra uppehåll eller göra omsägningar och förlora tråden, det faller ingen amerikansk talare in, och nästan hvarenda en genomför sitt ämne till slut med kraft och eftertryck. Visserlgen äro de flesta, i tal som i skrift, något för deklamatoriska och blomsterrika, en alldeles egen afart af den eljest så stora anglosaxiska nykterheten. Äfven syntes de mig. i mimik och gester lemna åtskilligt öfrigt att önska: Den vanligaste och endast allt för ofta upprepade handrörelsen hos deras talare är den knutna handen, hvarmed de vid hvarje försäkran slå i tribunen, liksom de ville fastspika den. — Jag har ej heller märkt, att de i sina skolor skänka samma uppmärksamhet åt gestikulationen och mimiken, som åt munnens utbildning. Med dessa undantag och inskränkningar är jag, efter hvad jag sjelt sett. och erfarit, för min del af den fasta öfvertygelsen, att amerikanarne öfverhufvud taget äro verldens vältaligaste folk. Härmed vare dock ej sagdt, att de skulle varaegnade att frambringa stjernorna af första ordningen i vältalighet. Geni, entusiasm, upphöjd karaktersstyrka, lågande patriotism och. en djup både hjertats och förståndets bildning kunna annorstädes, äfven endast med tillbjelp af så klumpiga öfningar, som dem Demosthenes anställde, ha hunnit vida längre än hvad Common Schools i detta hänseende kunna förbereda. Hvad dessa Common Schools — för att ännu en gång återkomma till dem — i allmänhet uträtta, det uttryckte, som jag tror, en amerikansk vän mycket riktigt, då han i ett sam-. tal med mig i detta ämne yttrade: De äro stora såningsmaskiner, som utströ en mängd sädeskorn en masse. En del falla i god jord, en del bland tistel och stenar. Och sådana såningsmaskiner är det just som vi behöfva här i vestern, der befolkningen uppväxer i massor, men lärarne ännu äro sällsynta. Vi hafva här ännu ej tid nog att följa hvarje litet korns historia och intaga hvarje planta i trädgården och sorgfälligt ansa den efter dess särskilta natur. Vi bjuda barnen tillräckligt med arbetsmaterial, och om de, efter sår grundsats, IHelp yourself, gripa sig an, s skola de ej gå hem med tomma hufvuden. (Insändt.)