Aftonbladet – 29 januari 1859, sida 3

re, som alltud vil sälla hvetet från agnarne och som finner ett synnerligt nöje uti att åtskilja och klassificera, ej rätt skulle veta hvad han skulle taga sig till med ett sådant mixtum compositum af skolungdom. Men lärarne sjelfva, voro mig ej mindre märkvärdiga än eleverna. Det var till största delen fruntimmer eller snarare unga dflickor. I spetsen för hvarje skola stod visserligen som direktor en karl, och denne ledde äfven sjelf undervisningen i de vigtigaste vetenskapsämnenha, såsom matematiken, historien m. m. Men alla de öfriga lärarne under honom voro nästan utan undantag unga flickor, stundom ej mycket äldre än sina elever, hvilka, såsom jag förut nämt, någon gång äro gossar om 20 å 21 år. De unga lärarinnorna voro till största delen från de östra staterna, från New-England: Detsamma var äfven mestadels fallet med skoldirektörerna; och superintendenten öfver samtliga skolorna hade äfven helt nyligen bitkommit från en af Nya Englands stater. Man kan säga, att samma förhållande mer eller mindre eger rum i hela vestern. Man talar hos oss ofta om den mängd lärarinnor och guvernanter, som från det lilla området af det franska Schweitz utgå til de aristokratiska familjerna i Tyskland och andra länder i det nordliga Europa. Men jag tror att deras verksamhet och inflytande kan anses mycket obetydlig i jemförelse med den mängd af lärarinnor som det lilla New-England utsänder till hela den stora vestern. Hvarje skola hade ungefär mellan 400 och 700 elever. Och erinrar man sig dessutom, att dessa voro idel frisinnade unga republikanare, att läraren här, i afsende på straff, ej på långt när har så mycken makt som t. ex. i England, der han som bekant kan göra ett temligen oinskränkt bruk af ferlan, så skall man dela min förvåning deröfver, att vi, ehuru vi öfverallt kommo oanmälda, ingenstädes påträffade någon oordning, något oväsende eller fel mot disciplinen. Allt hvad som föregick skedde med. den största stillhet och ordning: Hvart vi kommo, åtlyddes lärarens önskningar eller befallningar på ögonblicket, och i en skola, der jag såg en liten, helt ung lärarinna tillrättavisa ett par långa adertonåringar, var det nästan komiskt att se, med hvilken, jag kan nästan säga militärisk respekt de långa pojkarne mottogo föreställningen, och derpå efter slutad lektion på den lilla chefens kommando i led marscherade ut nr skolsalen. Detta elevernas utoch inmarcherande i militärisk ordning samt förrättandet af ännu en mängd andra sakeri gemensamt tempo och på militäriskt sätt torde väl mycket bidraga till upprätthållande af disciplin i dessa amerikanska skolor. Men detta kan dock ej allena göra det. När jag gick tillbaka till mig sjelf och piminde mig, huru svårt ordningens upprätthållande ofta var för våra lärare, så frågade jag mig, om hos oss i Europa: en så brokigt sammansatt, af tiggareoch arbetarebarn jemte bättre mans söner, af negrer och hvita bestående skola, som förestods af unga flickor som lärarinnor och en enda beklagansvärd direktor, skulle kunnat hålla ihop en enda dag utan att med brak springa ur fogarne. Men här sågo direktörerna alls icke ut som de vore att beklaga eller som de förtjenade sitt bröd i sitt anletes svett. Jag fann dem alla fullkomligt lugna och bekymmerfria i sina katedrar, liksom säkra ryttare i sadeln. Jag frågade dew: om de ej funne sitt kall mycket svårt, om de ej kände sig frestade att sjunga jeremiader öfver sitt stånd och sina göromål, såsom lärare der hemma i Tyskland ofta göra, och bad dem förklara för mig, huru de kunde styra en sådan brokig mängd och bland dem uppehålla. ett sådant utseende af ordning. De : svarade mig, att hvad lärarnes jeremiader beträffadey så kunde man nog äfven här förnimma dem. . Disciplinen och ordningen bland deras lilla publikum understöddes just måhända genom .dess brokighet. Grundsatsen Divide et impefå spelade dervid en stor rol. Flickornas närvaro hade ett förmildrande inflytande på gossarne, och de stora gossarne visade sig af en viss skamkänsla försyntare och : ordentligare i de smås närvaro. Ätt gossar villigare lyda manliga än qvinliga lärare, vore åtminstone icke fallet här i Amerika, ty här hade de senare nästan alltid lättare. att hålla dem i tygeln. Detta vinner en ytterligare bekräftelse genom det faktum, att samma gossar, som här i detta lilla brokiga samhälle visade sig tämda, så snart de kommo ut ur skolan och grupperade. sig efter åldersklasser, genast öfverlemnade sig åt de vildaste lekar och de galnaste upptåg, och sålunda förorsakade sina föräldrar mera bekymmer än lärarne. Hos oss i Europa torde förhållandet vara just det motsatta. Äfven barnet vill på något håll taga sin skada igen. Bland de lärostunder, som jag bevistade, var den för mig i alla. afseenden intressantast, hvarunder man öfvade ungdomen i mos dersmålets talande, läsande oeh deklamerande. I detta hänseende åstadkomma de amerikanska skolorna alldeles utomordentliga saker, och jag måste tillstå, att det väckt min förvåning huru långt de häruti hinna till och med i folkskolorna. Först anställdes några förträffliga stafningsöfningar med de mindre barnen, vid hvilka Jag fick tillfälle att se, huru sorgtälligt man från allraförsta början bearbetar grunden. Man. lät de små noga eftersäga hvarje skiftning i de så mångfaldigt vexlande ljuden i det engelska språket och öfvade särskilt hvart och -ett af deras språkorganer. Derpå framropade man några gossar och flickor ur. en högre klass och lät dem uppläsa några stycken. Detta kallas Critical. Reading (kritisk läsning). Efter hvarje uppläst stycke frågade läraren hela klassen, om någon märkt några fel, och det fars alltid kritiker i mängd; hvilka ingenting tycktes hafva undgått, och som alltid: hade något att anmärka vid uttadlet:af. ett. o, vid betoningen af ett ax, eller ett dussin andra saker, som helt och hållet undgått min uppmärksamhet. Dekritis ska anmärkningarne framfördes med stor raskÖS SS Pesset