Aftonbladet – 26 januari 1859, sida 2

gjort: det? Icke lära de ha släppt till silt eget skinn. Hvem kan tro på sådant folks löften, då man icke en gång kan lita på sig sjelf, när frestelsen står för dörren. Han gick fram och åter med häftiga steg, och för hvarje slag tittade han utgenom fönstret. Icke väntade han godset på Jjusa. dagens .. en-han hoppades få någon underrättelse, som kunde lugna honom. Och. nu blir det jag, fortsatte han, som icke allenast för alltid är befriad från allt förtroende hos mina gamla principaler, utan som också förstör firmans anseende från början ... Det blir rätt snyggt att ene bolagsmannen får stå för domstol och gälda plikten. Godset, förstås, kommer aldrig på min risk, men vända mig hur jag vill, så blir det alltid jag som får sitta emellan på alla båll. Han kastade sig på soffan, men den hvilande ställningen gaf honom lika litet ro som promenaden; Jag vill alldeles icke träffa Hjelm på moronen. Jag träffar honom tids nog. Lysekils-resan och det uppbringade fartyget ger jag fan så länge... Jag blir tokig af det jag redan har i hufvudet. Och visst höll han på att bli tokig under ensligheten med sitt eget sällskap, ty nu började han, springa fram och. åter i kammaren, knytande händerna åt jaktlöjtnanten, hvilken han gaf alla möjliga epiteter, framkallade såsom tröst af hans sjudande galla. Slutligen öfvergick den förvirrade tanken åter till mörkömännen. Men hvar in i rödglödgade helvete har karlarne tagit vägen? Har han lagt beslag på dem också, efter de icke :höras af... Ingen lisa, ingen tröst och ingen förhoppning! Smädelser, tvetydiga miner, stickord, det blir väl trösten här bemma ... Men är jag icke splitt galen, som så här i förväg öfverlemnar mig åt en sådan oro. Mörkömännen ha kanske, när allt-kommer till stycket, icke funnit tillfället lägligt.; Ja, så kan det vara, så är det troli-i gen ....Ufh, så en menniska kan skrämma upp sig sjelf... Jag känner mig riktigt i behof af