Aftonbladet – 22 januari 1859, sida 2

mer — var så god och stig på... men nej. var så beskedlig och stig tillbaka och skrik trollpackan i örat att, om hon icke redan rest af genom skorstenen på qvasten, hon måtte komma in med toddyvattnet. Hon är ensam på täppan derute, ty dotter min är i socknebud. Hur skall.det förstås? frågade klockaren, sedan han verkställt den order, som han sjelf skulle få njuta följderna af. Guds fred annars! Jag tänkte höra hit och se hur pastorn mådde.n Det var lägligt, min vän — och j ser att ännu lefva de gamle gudar! Jag satt just här och tänkte på en hel hop mera än jag skulle kunnat stufva in mellan raderna i den här gamla predikan. Men hvad Thorborg beträffar, så menade jag att hon sköter mina socknebud på det viset att nästan hvarenda själ, som kommer. i ve och vånda för sjukdom och död, alltid skall ha henne till sig för att läsa, sjunga en psalmvers eller tala — hvad hon kanske gör bättre än jag sjelf: åtminstone förmår hon -många: flera att öfva rättvisa handlingar i deras nöd än jag skulle kunna förmå om till. . Och hon är färdig att ge sig ut i alla väder, det kära kräket, fastän far hennes ibland blir lidande här hemma, ty j vet, fader klockare, hvad Trollet är för ett illfundigt ting — hon är bestämdt dotterdotter af hin ondes farmor, vid hvars förklädsband hon alltid hänger. Till belöning för detta skämt behagade klockaren nedlåta sig till ett nådigt skratt, ett skratt, som kunde liknas vid en rad på hvarandra följande pistolskott. Hans röst var så djup och stark, att han icke allenast kunde underhelpa mässningen på högtidsdagarne, utan skulle i nödfall ha kunnat representera klockringnin enochsammar: kalla församlingen. Nämde vigtiga personlighet — en lång och ranglig man med hängande lin-hår, deladt i pannan — sänkte sig nu ned i den andra skinnklädda länstolen. Nå hvad har j för tankari qväll, klockare ? Ja, om jag just skall säga: det, så tänkte jag, när jag hörde pastorns skämtsamhet om