Aftonbladet – 21 januari 1859, sida 2

den ankommer omkring kl. 4 e. m. samma dag. — Vi hafva således genom utländsk bjelp fått vår post från Hamburg till Helsingör på ett dygn; men nu tar vår poststyrelse hand om den, och första åtgärden blir att låta densamma ligga i Helsingör till påföljande dag vid middagstiden, oaktadt vi, åtminstone här på sydvestra och vestran kuste hafva eller skola hafva daglig postkommunikation trån Helsingborg. För den oinvigde förefaller sådant så antediluviansktoch abderitiskt, att han i from häpnad utropar: kan detta vara möjligt! Förgäfves hafva vi försökt lösa denna gåta. (Må redaktionen af Illustrerad Tidsfördrif pröfva sin skarpsinnighet på densamma och utsätta den till prisgtåal) Ty att postjakten skulle hafva större svårighet att öfverfara Sundet eller vara mera beroende af vind eller is kl. 4 e. m. än kl. 1 kunna vi icke få klart för oss. Det lilla mörkret bör ej he ler kunna vara orsaken, då såväl de svenska som danska båtförarne äro alltför raskt folk till att frukta detsamma, och det dessutom är tillräckligt kändt att de, på begäran, under hvilken tid af dygnet som helst, öfverföra resande från den ena kusten till den andra. Eller skulle måbända posten redan den dagen vara afgången från Heleingborg då postjakten-anlände om hon afginge på e. m. från Helsingör? Det vore just det pikantaste i hela saken, då påtagligen afgånstimmarne i Helsingborg endast och allenast borde rätta sig efter den utländska postens ankomst, och andra postförgreningar ordnas till sammanstötande i öfverensstämmelse dermed. Skulle, emot förmodan. det gamla bruket att på postjakt öfverföra posten på något sätt utgöra hindret, så förstå vi ej heller, hvarföre styrelsen icke anskaffar en mindre ångslup, hvilken, för. att göra den korta turen af en half mil öfver Sundet, ej behöfde vara större än att den kunde erhållas för en summa så obetydlig, att den knappt är värd att nämna. Som sagdt är, vi famla i ett ohjelpligt mörker, och skola blifva tacksamma mot den, som kan sprida ljus öfver detta dunkla förhållande; men ännu tacksammare skulle vi blifva, om generalpoststyrelsen ville afhjelpa det öfverklagade förbållandet.