Aftonbladet – 20 januari 1859, sida 2

5:o Så länge tidpunktens förhållanden äro obestämda vet man icke om den nödiga omorganisationen och förstärkningen af verkets styrelse och personal skall rättas icke blott efter hvad denna har att göra, utan äfven efter hvad den skall få att göra: hvadan icke heller personalförändrimg nu kan verkställas. 6:0 Kostnadsförslags uppgörande bör väl icke taga krafter i anspråk, så länge man icke afgjort, huru mycket reformen fär kosta. 7:o De, som i postärenden hafva makten, fundera längesedan öfver postreformen. G. A:s kardinalinvändningar äro, som man ser, lika många som dödssynderna, och lika bindande som de ?obotfärdigas -förhinder?. Skilnaden emellan denne och den förste insändaren synes hufvudsakligen vara att då denne sistnämde påyrkar skyndsam reform oaktadt saken har sina svårigheter, yrkar G. A. uppskof, emedan reformen icke är lätt att genomföra. G. A:s välbekanta signatur gör det för reformfrågan vådligt att lemna denna åsigt obesvarad — äfven om det, som han sagt, skulle vara sagdt per ironiam. Frestelsen att taga hans artikel för en fin ironi är ganska stark: Styrelsen har sjelf icke tid med reformen; vet icke hur hon bör gå tillväga vid en personalförändring; tycker det är icke värdt att börja reformen, innan en fullständig plan kan uppgöras, hvilken sistnämda dock är omöjlig så länge icke en och samma pöstbefordring kan öfverallt användas och så länge man icke vet, hvad reformen får kosta. Dessutom torde bäst vara; att afvakta arbetena af komiteer, som dels ännu icke slutat, dels ännu icke börjat, samt att åt ickepostmän öfverlåta reformarbetet!? — Om ett sådant resonnement (ehuru i mera utspädda ordalag) skall få gälla, så kommer postreformen att uteblifva, ty aldrig skall anledning fattas till resonnementer af dylik art. Den kompliment G. A. gifvit dem, som makten hafva?, att de redan länge ?funderat på allt det, som den förste insändaren antydde, så att han ingenting nytt? omtalat, synes vara en ganska slät kompliment. Så mycket värre, om det var alltsammans gammalt bekant, och dock icke ännu genomfördt; ty större hinder för kommunikationen emellan nationer och individer gifves icke än det långsamma funderandet? hos kommunikationsanstalternas styresmän: Oss, vanmäktiga insändare, kan det anstå att sitta och fundera tills mossa växer öfver oss, om man så vill; men de,som makten bafva, hafva icke makten för att sitta och fundera, utan för att känna och förekomma samtidens behof, ja, ana och. förbereda tillfredsställandet af framtidens, men icke att låta springa förbi sig af tidsbildning och uppfinningarne, och icke att låta hjelpmedlen ligga obegagnade. Skulle man verkligen icke, om man. ville, kunnat skrida till-ordnandet af postföringen på floder, kanaler, kuststräckor och jernvägar, ja till och med Tentaf införa en siberisk hundpost eller rehnpostinrättning i Lappmarken, en orientalisk tatarpostridning på skånska slätterna, eller en belgisk dufvopost emellan fastlandet och Gotland vintertiden — bara derföre, att en ny sorts häst-postskjuts ännu icke blifvit införd? skulle det icke löna mödan att undersöka frågorna och utarbeta kostnadsförslag, oaktadt man icke på förhand vet, huru högt det jår stiga? Det kan ju, det som andra, vid slutliga fastställandet modifieras; men ett vigtigt, ett för postverket sjelf i hög grad instruktivt arbete vore dervid undangjordt. Skulle icke en allmän reformplan kunna uppgöras, för det att naturförhållanden nödga reformatorn till ett eller annat undantag (för Lappmarken o. s. v.), och kan väl G. A. på allvar mena, att emedan dylika undantag i landet Sverge icke kunna . undvikas, måste man der blifva sittande intill yttersta dagen med händerr i kors och vänta på hvarjehanda himmelstecken eller på reformsparfvar, färdigstekta inflygande i postver kets mun? Allt det der är ju uppenbarligen ironi. Lika ironisk förefaller äfven G. A:s id om postreformens genomförande af andra än männen af facket. Ty erfarenheten har långt för detta afgjort den frågan. Exempelvis kan anföras hurusom preussiske statskansleren furst Hardenberg, som år 1821 beslöt en reorganisation af hela preussiska postväsendet, genom kunglig kabinettsorder af den 19 December s. å. verkligen tillsatte en särskilt kommission för postväsendets reorganisation. Denna bestod af geheimestatsministern grefve von Lottum samt diverse högre embetsmän, mestadels ur finansfacket, men af ingen postman mer än den ende hr Pistor. Denne var ock den ende i hela kommissionen som hade nödig kännedom om de ämnen kommissionen skulle bearbeta! Arbetet börjades den 18 Januari 1822. Den, som gör sig den otacksamma mödan att läsa hennes protokoller, skall dela den öfvertygelsen, att resultaterna af hennes rådplägningar. blefvo ytterst torftiga. Den dyrbara tiden förslösades på ändlösa beskrifningar öfver postinrättningarnes beskaffenhet, hvilka alla beskrifningar hr Pistor måste leverera för att sätta de öfriga förnämare ledamöterna i stånd att åtminstone på någon liten sakkännedom grunda sina omdömen. Rådslagen svätvade, för att icke säga flaxade, regellöst emellan föremålen för post-teknik, postlagstiftning, administration och. finanser. Det lilla goda hvarom man slutligen kom så långt som till beslut, utgjorde plockverk. : Hela frukten af de mer än ett år igenom fortsatta sessionerna blef ett, i 38 paragrafer affattadt Regulativ öfver Postväsendets reorganisation — utgörande en trogen bild af sjelfva rådplägnin-garne, och så beskaffadt att icke blott kungTig sanktion uteblef, utan kommissionen genom en ny kabinettsorder af den 4 April 1823 SSR TERRASSER SNRA