Aftonbladet – 20 januari 1859, sida 2

Hvarföre skall jag längre gissa gåtor? Anser du mig ovärdig ditt förtroende, så låt oss afbryta. Men anser du mig värd det, så låt oss ej förspilla tiden! Så skall jag då tala, och det blir måhända till min egen tröst som jag utgjuter mitt bjerta ... Vet du, jag var kär, riktigt stormkär i min man, långt innan han på minsta sätt i någon alvarligare mening hade bemärkt mig. Hvad säger du om det?o Det var en känsla som Gud väckte i ditt a det var en rikedom, som Han skänkte g.v Ja, men jag förstod icke att väl använda den rikedomen. Jag gjorde hvad du nyss sade vara illa: jag slösade med den. Då vi träffades på balerna i hans födelsestad eller på landet i våra större societ6er, hade jag hvarken rast eller ro innan han efter sitt inträde i balrummet observerade mig. Men det gjorde han ju? Till en viss del, förstås. Han dansade med mig, han språkade om hvarjebanda, liksom han sökt utröna hvad jag ägde för egenskaper — och, gudnås, han utrönte visst mera än han, åtminstone så snart, ville veta.s Du tror således, frågade Majken, atthan då ännu icke rätt älskade dig? Tyvärr, ja... Men just denna hans tillbakadragenhet uppjagade mina egna känslor. Ack, det blef en gäng ett slädparti... Vet du, Majken, jag riktigt svettas af ångest. Hur skall jag kunna säga dig det öfrigal Så barnslig du är! Då tvänne personer börjat älska hvarandra, måste det väl alltid vara en som först kommer till visshet om sitt hjertas tillstånd, och det är lika löjligt som sorgligt att det skall anses som ett slags skam för qvinnan att lyda naturens heligaste lag, innan hon dertill liksom fått tillåtelse genom ett frieri. (Forts:)