Aftonbladet – 19 januari 1859, sida 3

frimmande talvighet för de ara flesta, som studera i våra skolor, af ganska underordnad vigt äfven inom umgängesoch affa et. Ty huru få öro ej de, som komma i berörivg med utlandet? .Och samtalsförbindelser med utländningar, som eget land, äro alltför obetydliga, för att f got e. Modersmälet är och blir ändå för allra flesta det egentliga umgängesoch affärsspråket. Men äfven.dess lediga användande tillhör, såsom i föregående afdelning blifvit visadt, icke skolan, utan lifvet att bibringa. Antagom nu, att skolorna lade hbufvudsaklig vigt på talandet of de lefvande språken. Först och främst måste då undervisningsmetoden Tfullkomligen omstöpas. Ty lärarens uppgift blefve från första stund icke att bibringa kännedom om språkets lagar och förbereda till läsningen af språkets litteratur, utan att genom fria föredrag skaffa lärjungen rikligt ordförråd och fraseologi, god prononeiation, ledigt gehör m. m. Och för att inga misstag skulle insmyga sig i dessa föredrag, blefve det nödvändigt att tingen införskrifva utländningar eller ålägga våra infödde språklärare att sjelfve utomlands förskaffa sig säkerhet i språkens uttal och användning. Och vidare — hvilken själsbildning skulle väl vinnas genom denna färdighet— ett aggregat af ord och hvardagliga talesätt öfver väderleken och tusen a vv obetydliga ämnen, som afhandlas ikonversati ket! Så äro ock våra parlörer på de främmande sp år ken verkligen uppstälda — och jag nekar ej till värdet af den kunskap, som de gifva. Men jag sätter den blott i andra rummet. I första rummet sätter jag förmågan att kr.tiskt bedöma sjelfva pr och förstå dess författare samt såluvuda göra sig med de ideer, som lefva ach röra sig i de främmande litteraturerna. Py denna kunskap är verkligen fruktbärande för det praktiska lifvet i alla dess ut-. greningar; icke blott för talandet, utan ännu mer för tänkandet och hkandlandet. Att den der taloch skriffärdigheten ör den, som på detta sätt förvärfvat insigt i språkets grammatik och litteratur, går lätt Log att förvärfva i lifvets stora skola, derom vittnar den dagliga erfarenheten. Slutligen ett ord om den språkbildning ,som våra elementarläroverk verkligen bibringa dem, som genomgått desamma och tillgodogjort sig den undervisning de erbjuda. I de gamla språken har lärjungen inhemtat utom en grundlig gramnmutikalisk bildning äfven det hufvudsak!igaste ordförrådet och är vid ankomsten till vniversitetet färdig att på egen kand dels fortsätta dels börja lägningen af de srvå rare auktorerna. Dessutom är han p tig att med lexi tillb uttrycka sig i den lättare historiska och stundom ven den oratoriska stilen -Poetiken under har äfven ipbemtat. — I de nyare språken, isynnerhet tränskan och tysken, hvilka företrädesvis hos oss Jä , har han, jemte sin gram gjort bekantskap med flera af de utm tarne, åtminstore i ettdera af dessa sj vågorlunda obehindradt öfversätta 1 samt i ft bjelpligt uttrycka sig. Ofta kan äfven ätminstone i Stockholms läroverk, der utländska eler i utlandet beresta språklärare finnas att tilgå, den unge studenten förstå det främmande språket, då det talas. Denna språkbildning är ju ej så ringa hos cen 18 års yngling, som dertill har inhemtat elementen i hufvudvetenskaperna. Den metod för språkundervisningen, som hr Hjerta föreslagit, att man bör lägga mycken vigt på ordförrådet och gehöret, eller, såsom hr Cederschiöld väluttrycker det, att språket bör läras genom örat, och icke blott af böcker, är för öfrigt värd all uppmärksamhet, såvida den nemligen cj ensidigt följes och gör den grammatikaliska kunskapen till en bisak. Den börjar ock i våra dagar alltmer användas i afseende på de lefvande språken; och ingenting hindrar less utsträckande äfven till de klassiska, ehuru naturigtvis vil dessa taloch kriffärdigheten mindre kommer i fråga. In förtjenst hos 1856 års skolstadga ir att hafva anbefalt denna metods införande i cleventarläroverken.