Aftonbladet – 19 januari 1859, sida 3

Vår bildning är af alltför allmänt humanistisk natur, för att någon egentlig folkskald i antik bemärkelse hos 0ss skulle kunna uppstå och, vore det än möjligt — erkännas: — — Samma resonnement kan användas till bevis för att den lyriska och dramatiska poesien i våra dagar måste utifrån upptaga ganska många främmande elementer, för att erbjuda en vår smak motsvarande rikedom på: stoff och idter samt omvexliog i form. Jag har i detta afseende redan förut antydt det nära sammanhang, i hvilket hela deu nyare skönlitteraturen står med antiken. Hvad slutligen den grekiska vetenskapen beträffar, så var den både väckt och er sin näring utifrån. Det är falskt att påstå, det -dessa stora män af sig sjelfva och sin nations kultur tagit materialierna för sina mästerverk. Pythagoras och Piato hade genom resor i Egypten och Asien erhållit första uppränningen till sina filosofiska system... Solon och Lykurgus hade från Kreta och Mindre Asien mottagit de första frön till sina lagstiftningar. Herodotus hade studerat i Egypten :och Persien. Aristoteles erköll genom Alexanders fälttåg vigtiga bidrag för naturalhistorien. Allt. häntyder i-detta afseende på en vidsträckt förbindelse mellan grekerna och Orienten, : kulturens vagga. Men den grekiska andens receptivitet för allt och dess utomordentliga förmåga att sjelfstindigt bearbeta sitt åmne, ej blott i grekisk, utan i allmänt humanistisk betydelse, gjorde, att deras vetenskap med afseende på metoden och formen kan med allt skäl anses såsom originell. Ingen nation har för vetenskapens utveckling varit så lyckligt ut rustad. Och icke heller ri kunna hoppas, att hos oss se uppstå så många vetenskapliga universalsnillen iIsom det fanns i Grekland. Det är ej skäl att tra ifoss om bättre än något annat af de nyare kulturfolken. Derföre torde det vara rådligast att söka den. vetenskapliga bildnivgen äfven utifrån — och sjelfständigt tillegna -oss: densamma, såsom Tegner antyder, då han säger: i AU bildning står på utländsk grund till slutet; blott barbariet var en gång fosterländskt.s i Slutligen vill jag upptaga det af flera talare, isynnerhet hr grosshandlare Hjerta, anförda humbugseller det kommersiella argumentet, hvilket, i motsats mot I de föregående, erkänner de främmande språkstudieri nas stora vigt för den menskliga bildningen och, i likhet med desamma, framhåller: den vigtiga pedago giska grundsatsen, att ri lära icke för skolan, utan för lifvet. I Hr Hjerta menar, att den klassiska bildning elementarläroverken bibringa är så obetydlig, att den icke är att hålla på. Efter 8 till 9 års studium af latinet har lärjungen knappt hunnit lära sig att tolka 4-till5 auctores elassici och uppsätta ett tema för studentexamen. Ännu mindre är hans kunskapsmått i grekiskan. Hvad är denna kunskap värd i lifvet? Den må med skäl kallas en hunbug, hvilket tillägger hr Siljeström, våra klassiskt: bildade män också -rätt väl veta, ehuru de ej medgifva det eller, hvad värre är, låtsa motsatsen... De äro ettslags frimurare, som genom vissa yttre insignier och helsningssätt vilja utmärka sig framför den olärda hopen — ett slags genspökande haruspicer, om hvilka Cicero berättar, att de, då de möttes i sammanlefnaden, 10go i mjugg och blinkade bifall till hvarandras slughet att slå blå dunster i ögonen på folk. Derföre böra de klassisko språken tagas bort n skolan och tiden i stället egnas åt de lefvande språken, hvilka mon bör fästa hufvudsakligt afseende på taloch skrif-färdigheten. Men för att denna må vinnas, bör grammatikalstudiet bli en bisak. och företrädesvis ordförrådet, synronymiken och fraseologien bibringas. Detta resonnement fordrar både för mycket och för litet af. skolan; Grundsatsen: -Non schole, sed vitz discimus, är icke-så: att förstå, som skulle skolan göra ynglingen fullmogen för det praktiska lifvet. Detta gäller om alla läroämmena. Intet enda af dem är omedelbart förberedande för lifvet. Icke blir rågon bemmastadd i sin tid och dess förhållanden genom att känna mensklighetens öden under förflutna tidehvarf. Icke besitter någon ett medborgerligt yrke genom kunskapen om taloch storhetsförhållanden, om naturlagarne och deras företeelser, om naturföremålen och deras egenskaper. Icke heller blir någon mäktig af ett språk genom läsning af grammatikor, parlörer och goda författare. Mellan teori och praxis är ett lika stort svalg i alla vetehskaper, hvilket måste fyllas genom lifvets erfarenhet. Vill man derföre nedsätta klassieitetens kunskapshalt inom våra elemensarläroverk, så må man taga steget fullt ut och erkänna, att det i ingen mån står bättre till med den öfga skolbildningen. Ja äfven sedan denna blifvit fortTsatt och utvecklad inom akademien och tillämpningsskolorna, är den endast ett styckverk. Våra filologer behöfva ej mer taga åt sig anspelningen på sin lärdoms bristfällighet och tomhet än våra fhistorici, filosofer, naturkunnige, teologer, jurister, medici. De ärc i, detta afseende. lika goda haruspicer allesamman. Men jag betviflar, att någondera af dessa vetenskaps dkare vill vidkännas Ciceros qvicka och bitande anspelning på de romerska haruspicernas bedrägliga eharataneri Den högsta visdom, som vi med all vår skarp: sinnighet och forskning ändå hinna och som vi icke neller behöfva blygas att erkänna, är denna, att vi såsom Sokrates säger, ni: det hela veta ingentingo, eller -åsom Paulus säger, att vi förstå endels och profeera endels. — Men om den. kunskap, som elemen arläroven bibringa, i alla språk och vetenskaper är fullständig och icke direkt användbar i lifvet, bör aan derföre ; kasta bort densamma eller genom insränkande. af tiden för dess inbemtande göra der anv knappare? Hvad: latinstudiets: värde för der setenskapliga och estetiska bildningen öfverhufvud ngår; så har jag i min kritik: öfver hr Siljeströms anförande sökt visa detsamma. Dess formeltbillande inflytelse har tillräckligt blifvit ådagalagd ai arr Söderlind; Frykstedt och Hallström, med hvilka: 2rfarenhet om de öfriga språkoch vetenskapsstuliernas betydliga underlättande och konsoliderande senom detsamma min egemi alloöfverensstämmer: Om nu genom latinets borttagande i elementarläro-erken ökade lärotimmar för de lefvande språkens studier -änskulle beredas, -så skulle dessas. vinning : alla fall blifva otillräcklig för den omedelbara utöfaingen i det praktiska lifvet. Men hvad som är säxert är, att dessa studier derpå:skulle förlora i djup och anda, Ty-å andra sidan fordrar br Hjerta af elementarundervisningen i-språken alltför litet, Lika sant som tet är, att skolans undervisning bör vara så praktisk som möjligt, är det. äfven, att det praktiska lifvets förrättningar böra vara byggda på säkra teoretiska grundvalar. Grundsatsen: nom scholm sed vit discimus. bör nemligen icke heller uppfattas i den inskränkta mening, som hr H. tyckes göra; då ban med särskilt afseende på språkstudierna säger, att de böra hufvudsakligen så bedrifvas, att man-i det praktiska: lifvet: kan förstå andra och göra sig förstådd.-. Denna. uppfattning framhåller wngängeslifvet och det egentliga affärslifvet såsom den sfer, inom hvilken menniskans väsentliga verksamhet faller. Bredvid detta står det vetenskapliga, det konstnärliga, embetsmannalifret och öfver alla eller rättare ingripande i alla den medborgerliga. och sedliga verk heten. Det är just för dennas belysning och befräm jande, som elementarläroverket inrymt hufvudsgakligaste tiden åt religionsundervisningen och de företrädesvis s. k. humanistiska vetenskaperna: historien och skönlitteraturen. Önskligtom något .mera. tid blefve inrymdåt filosofien! Jag, vill nu med förbigående . af den bildning, som för de nämda: olika iefnadssfererna är nödvändig, endast betrakta språkbildningen med afseende på umgängesoch affärslifvet... För denna är den strängt grammatikalska anderbyggnaden ej mindre nödvändig än språkgebörets färdighet. Det är ej nog att i tal och skrift i ipli Man 2, om man vill och skrif å ; i H