Aftonbladet – 19 januari 1859, sida 1

ingsgatan, hörnet af Jakobsgränd; i J. A. Lundvalls A. M. Rybergs vid Oxtorget; i J. F. Broms, N:o 5 ras å Aftonblads-kontoret vid Mynttorget, mot 12!,, STOCKHOLM den 19 Jan. Under det den politiska verldens blickar i närvarande stund äro nästan uteslutande riktade på Italien, torde det ej vara utan intresse att erfara följande upplysningar om partiernas ställning i nämde land, hvilka meddelas i Morning Advertiser för-den 12 dennes: Det är i närvarande ögonblick svårt att göra sig ett klart begrepp om de politiska konstellationer, som kunna uppkomma utur det sjudande kaos, som nu är förhanden. De i den allmänna jäsningen verksamt ingående ingredienser äro alltför olika till sin karakter och sin moraliska halt, alltför stridandei sina särskilta intressen, för att man kan betrakta dem utur någon gemensam synpunkt. Till det yttre finna vi visserligen en allmän fientlig sinnesstämning rådande emot Habsburgs hatade och tyranniska ok. Men en närmare granskning skall göra det.klart, att under det denna stämning hos några innebär en ärlig mening och ett stadigt syftemål, nemligen införandet af en verkligt nationell sjelfständighet och frihet, så begagnas den deremot af andra slugare partier såsom en mask och en slöja, bakom hvilken. en otålig äregirighets planer lätt kunna skönjas. Här finnas treggehanda slags krafter i verksamhet, hvilkas natur fordrar ett särskildt studium för att man rätt må kunna inse rörelsens karakter och icke dåras af någon diplomatisk eller despotisk intrig. Ibland det österrikiska väldets motståndare finner man sålunda i främsta rummet det i egentlig mening nationella italienska partietv. För det andra det särskilt piemontesiska partiet; och för det tredje det franska eller Bonapartistiska partiet.. För närvarande, då sakernas ställning befinner sig i en så obestämd och allmän agitation, kunna väl dessa särskilta partier förlora sin egendomlighet och synas sammangjutna i ett enda. Men det är emellertid nödigt att i teorien och inför den politiska betraktelse hålla dem särskilda; ty då sakerna komma att utveckla sig från denna obestämda populära agitation till positiv handling, så kommer nog hvarje särskilt parti att låta förnimma sin egendomlighet och arbeta för sina egna intressen. Vi behöfva knapt säga, att det nationella italienska partiet i sin verkligt liberala och populära karakter eger våra fullaste och varmaste sympatier. Det är detta parti, som länge och nitiskt i godt rykte och i ondt rykte verkat för Italiens frihet och oberoende; som aldrig låtit sitt mod afsvalua eller sitt hopp dö ut; som aldrig ryggat tillbaka för något offer af det verkliga goda och af sjelfva lifvet för fullgörandet af sin fosterländska pligt; hvars martyrer under ett halft århundrade med fröjd helsat fängelsets fasor och med stolthet beträdt schavotten. Det är detta parti, som kämpade under de trenne ärofulla dagarne i Milano -och derifrån fördref de förtryckande -hvitrockarne; som försvarade Venedig nnder mer än ett års tid emot en öfverlägsen styrka; som med en tapperhet värd ett bättre öde försvarade de romerska staterna emot de förenade anfallen af Frankrikes, Österrikes, Neapels och Spaniens despoter. Man harsäfven detta partis politiska mod att tacka för sardinska författningens införande och bibehållande. Det var detta parti som aftvang den inbitne despoten och munkvännen Carl Albert lag och frihet. Detta parti förmådde honom att gifva en fri författning åt det förtrampade piemontesiska folket och nödgade honom att draga svärdet emot den främmande förtryckaren. Samma parti höll hans efterträdare Victor Emanuel till sin pligt genom att i en populär agitation erbjuda honom en anledning och en ursäkt för en brytning med Österrike. Det är nu ett slags mod att vilja förklena detta fosterländska parti. Men sanna förhållandet är, att det är det enda verkligt populära parti, och det enda, som stridt för hela Italiens emancipation, äfvensom för öfverändakastandet af hvarje slags förtryck inom halfön. Detta kan tyvär icke sägas om det specifikt piemontesiska partiet— ett parti, sammansatt af män, som verka mer för dynastiska än för nationella ändamål, mindre för hela den italienska stammens frigörande än för åtskilliga små förändringar i halföns karta. Det skulle visserligen vara ett stort misstag att förneka, det Sardinien — med sina jemförelsevis liberala institutioner och sin alltid färdiga arm — kan blifva af stor nytta för Italiens sak. Men det skulle vara lika orätt att tro Italiens oberoende verkligen kunna tillvägabringas, såframt det specifikt piemontesiska partiet lemnas fullt och okontrolleradt spel. Så fastkedjadt som detta parti för närvarande, åtminstone i flere af sina medlemmar, är vid det bonapartistiska intresset, kan man med skäl befara, att, om det ej kontrolleras af en stark folkopinion, det emot Österrike skulle föra ett blott dynastiskt krig, med icke något bättre resultat i sigte än det Napoleonska väldets förstorande, en föga tillfredsställande inskränkning i den österrikiska despotismen och tilläfventyrs ett upphbäfvande af sjelfva den piemontesiska friheten. a