Aftonbladet – 19 januari 1859, sida 1

höra årslag nästan tätt utmed oss. Nånå, det gick som om om det varit katt-tassar i stället för åror. Men jag hörde dem ändå vid landsidan till, för det är väl inte värdt för någon att ha så säkra öron som en riktig speleman. raffsar jag till så fort som Lommen talar. : Nu som ett jehu ut i verksamhet, min mö! Gud vet hur det går med min dröm i natt.. Din Gudmar: På annat ställe få vi veta hur löjtnanten tillbragte sin natt. Det säkra är att den ej tillbragtes under kärleksdrömmar. 18 KAPITLET: Ännu ett bolag. Omkring åtta dagar efter den afton, då jaktlöjtnanten så hastigt afslöt brefvet till den väna mön, besöka vi nu en plats, som i sin vilda storartade enslighet inger trygghet blott åt dem, som blifvit vana vid brottningen mellan bränningarne och fartygen, mellan Guds verk och vanmäktiga menniskoverk. Vi skola titta in i lotsgubbens stuga på Ufklippan. Den var icke numera lotsstation, ty den gamle hade tagit afsked från det lika ansvarsfulla och mödosamma som otacksamma och lönlösa lotsyrket. Men stugan hade han fått behållas och ännu var hans kraftfulla brunbarkade hand i stånd att sköta roret, då han af egen fri vilja och menniskokärlek blottställde sitt lif för att rädda andras. Och med stolthet kunde han säga att hans säkra öga hållit .månget, skepp uppe, då de svarta händer, som påstås uppsticka ur de hvitskummande störtsjöarne kring Väderöarne, redan varit färdiga att neddraga detsamma i djupet. Den af rundstockar hopfogade stugan låg!