Aftonbladet – 19 januari 1859, sida 1

nästan öppen för den eviga utanvind, som hösttiden blåser i skärgården. Blott åt ena sidan shade klippväggen ett litet lä, och vid den sidan stod spiseln, På ömse håll om denna funnos tvänne lafvar eller sängar fastslagna i väggen. Det öfriga utgjordes af några svartnade tungfotade stolar, ett brunt slagbord, i alla riktningar öfverkorsadt af grofva täljknifs-teckningar, mest siffertecken på vissa märkelsedagar, ett par gamla smala med holländska helgonbilder målade skåp samt två eller tre sjömanskistor och slutligen en bänk vid dörren för diverse slag af redskap. Väggarne i den stora stugan buro, förutom gökklockan och lotsgubbens hvardags-och parad-kostym, de prydnader, som öarnas och strändernas stugor alltid bära: fiskarens och sjömansyrkets egendomliga tillhörigheter. Klockan hade nyligen slagit 4 på eftermiddagen; men den tjocka oktoberluften hade redan insvept alla föremål i sin grå skymning, och med möda kunde de tvänne männen, lotsgubben sjelf — hans verkliga namn var Bengt Ufsson: klippan bar hans eget namn — och gamle Gädda, hans gäst och vän, se hvarandra der de sutto på ömse sidor om bordet, ty från den sparsamma glöden i spiseln EE blott då och då en gnista upp för att skicka en glimt öfver de små svartröda figurer, som bildades af falaskan. I dessa hieroglyfer var lotsen mer hemma än i sin egen gamla katekes, ehuru han sate stor ära i att äfven i den vara kunskapad. Men katekesens språk kunde läsas af bvar och en, som mäktade statva i bok och någorlunda redde sig på husförhöret. De språk deremot, som stodo tecknade på den falnade glöden i lotsgubbens spis, kunde ingen annan än han sjelf tyda, och otaliga gånger hade han flera aftnar å rad, innan olycka inträffat, de