Aftonbladet – 18 januari 1859, sida 2

Stockholms hypotekskassa. Vid några delar af det för denna ifrågasatta — bypoteksförening uppgjorda förslag. hvars hufvudsakliga innehåll vi meddelade i början af året, har en insändare i Svenska Tidningen gjort anmärkningar, dem vi i anseende till ämnets vigt meddela, enär i morgon en sammankomst skall hållas mellan dem, som tecknat sig till deltagande. Anmärkningarne lyda så: 1. Med hvad rätt hafva komiterade i iosterimsstadgandena föreskrifvit fulla 10,000 rdr för erhållande af en röst, då vid teckningen, om vi ej missminna oss, blott 3000 rdr fordrades för samma röstetal? En sådan ändring måste val först på allmän sammankomst och efter gamla röstgrunden vinna pluralitetens bifall! Saken är väl ej af så stor betydenhet, men röjer dock en nog långt drifven egenmägtighet. 2. I afseende på grundfonden stadgar 34, att den skall bildas på det sätt, att hvarje låntagare hos hypotekskassan är förbunden att för 3!,, procent af låuebeloppet mottaga grundfonds-obligationer,, och att, som 3; procent af lånet icke utgöra jemt hundratal rdr, är låntagaren förbundenatt i liqvid af lånet emotsaga i grundfonds-obligationer det belopp, som motsvarar närmaste fulla hundratal utöfver 3 , procent af lånebeloppet. Detta senare stadgande synes vara bra obilligt. Enligt detsamma skulle en, som lånade 3100 rdr, hvarå 3; proc. göra 103,, rdr vara tvungen att taga grundfonds-obligationer för 200 rdr eller nära 6!, procent. Rättast vore väl, att, om 3; proc. med mera än 50 rdr öfversköte ett hundratal, låntagaren vore förbunden att taga obligationer för närmaste hundratal deröfver, men om de ginge uhder och till 50, för närmaste hundratal derunder. 3. Ränta och amortering föreslås af komiterade till 6, möjligen 6!y, procent. Månne det vore så klokt att rusa åstad och bifalla en så hög årlig utgift, dåman väl kan hafva grundadt hopp om att räntan snart nog nedgår till 5 procent, i hvilket fall vinsten af att om 37 år de flesta af oss för länge sedan äro döde, vara skulden qvitt, ej torde uppväga olägenheten af den årliga amorteringsutgiften? Vore det ej skäl att bestämma, att ränta, lånepåkostnader och en procents amortering (eller 3,, procents, i hvilket fall blott 5 år mera, eller ej fullt 42 år, fordrades för amorteringen) tillsammanstagna ej på några vilkor finge öfverstiga 5 ,, procent? Och om ej lån nu på sådana vilkor Kunde upptagas, vore då ej skäl att vänta tills konjunkturerna detmedgåfve? 4. I 244 berättigas en låntagare att, när hälften eller mera af hans lån är amorteradt, erhålla nytt lån. Hvadan detta allmänna stadgande? Vid mindre lån må det hafva fulla skäl för sig, men vid större, der några års amortering redan utgör ett kapital, är det i våra ögon orimligt. Hvarföre ej i stället en bestämd minimisumma, som skall vara amorterad innan nytt lån kan erhållas? Y 5. Ingenstädes i förslaget hafva vi kunnat upptäcka något stadgande, hvarigenom den, som till hypotek för sitt lån lemnat flera inteckningar På större eller mindre belopp och genom fortsatt amortering inbetalt så mycket af sin skuld, som motsvarar en eller flera af desamma, berättigas att återfå dessa inteckningar för att använda dem efter eget behag. Utan ett sådant stadgande är han ju beröfvad dispositionsrätten öfveren del af sin egendomen, nem ligen dess inteckningar, som han betalt, men ej återfått. Denna hans rätt tyckes väl vara så klar, att den ej behöfde ifrågasättas, men utan ett dylikt s adgande. skulle dock sådant kunna hända. Och om han ej återfinge dem, hvilka orimligheter och hvilken skada för låntagaren skulle ej kunna uppkomma? En, som t. ex. i hypotekskassan lånat 200,000 rår och amorterat 90,000, skulle då ej kunna använda denna stora tillgång, öm han vore i aldrig så stort behof, eller om han ville sälja sitt hus, skulle han nödgas fordra 90,000 rdr mera i kontanter af köparen, än han eljest behöft göra, och med hvad fördel försäljningen i sådant fall kunde ske, om den ens alls kunde bli utaf, är lätt att inse. Och för hvar och en uppstode samma olägenheter, större eller mindre i mån af lånets större eller mindre be Dbpp. Utvägar skulle väl kunna påfinnas att minska dessa olägenheter, men alltid skulle de blifva mera krångliga oeh kostsamma än den enkla utvägen, att män återfinge inteckningar för det belopp man amor terat. Ett sådant stadgande anse vi för alldeles nöd vändigt, och hvarje delegare, som är mån om sitt bä sta, bör, enlig vår tanke, påyrka detsamma. Dette stadgande borde tillika innehålla, att en låntagare om han så önskade, egde rätt att utbyta sina pant satta inteckningar mot andra, förutsatt naturligtvi: att de vore inom , af brandförsäkringsvärdet oc! till fullo motsvarande den skuld:hvarför han här tade.