Aftonbladet – 14 januari 1859, sida 3

iozzis dagar;men detta hr 5:s skäl mot latinet såsom ett otydligt och i jemförelse med de nyare språken sbeståmdt språk har mig veterligen ingen åberopat. Hr S. påstår latinet-vara särdeles vanlottadt derföre, tt sjelfva språkformen ej är adequat mot satsformen, och bevisar detta, hvad de flexibla ordklasserra beträffar, genom det påståendet, att artikel fattas för nomer. och hjelpverbum för verbum, samt att partiklarne är ultför fåtaliga, hvaraf följer, att latinet är vida otydigare och obegripligare än något af de nyare språke och derföre minst af alla passande för elementarundervisningen. För att vederlägga detta argument skulle eh hel bok behöfva skrifvas. Man skulle behöfva recensera ej blott latinets, utan för jemförelsens skull de moderna språkens grammatikor. Men jag vill endast antyda det allmänna och summa sequar fastigia rerumn. Först och främst bestrider jag, att något språk i verl-den saknar lämpliga former för uttryckandet at de tankar, som derpå kunna tänkas — och att romarspråket är ett kulturspråk ej blott för antiken, utan åfven för nyare tider, är erkändt och redan förut al I mig visadt. Påståendet att latinska språkets form lära för satsbildningen ej är lika fullständig och än damålsenlig som förhållandet är med de nyare språ ken, är lika paradoxt som om någon ville säga, ati fisken ej kunde simma, för det han saknar händer och fötter, med hvilka en menniska kan simma, elle att en lefvande organism med fullt utbildade organe; skulle vara oförmögen att andas och röra sig. Språket är en talande organism, hvars organer äro de enskilta orden och ordformerna, och dess lif och rö relse äro att i satsen uttrycka tankar och känslor på ett i första rummet begripligt, dernäst prydligt och smakfullt sätt. Hvad nu först och främst latinska formläran beträffar, så är dess rikedom på former för de böj äga ordklasserna erkändt öfvervägande hvart och ett af de nyare språken; om det ock måste medgifvas att dess casus, tempora, modi icke förslå till att uttrycka alla de relationer inom satsen, i hvilka ett nomen och verbum kunna förekomma. Mer för att afhjelpa denna brist förstår latinet lika väl, som något nyare språk, att taga sin tillflykt till om skrifningar, genom partiklar och hjelpverb samt ordens olika betoning och konstruktionsordning. — Beträffande artikeln vid nomen, så heter det att dess brist, der tydligheten kräfver det, måste ersätta: genom pronomina, hvilket alltid gör uttryeket otympligt. Mycket sällan behöfs denna utväg. Det är af meningens logiska sammanhang, som den s. k. artikeln lätt inses; Och ingen, som ej mekaniskt och tanklöst öfversätter en latinsk sats, stannar i förlägenvhet, huruvida; substantivet skall fattas i specifisk d. ä, bestämd eller generisk d. ä. obestämd betydelse. Såsom exempel på latinets otydlighet i och för dess brist på artikel, anföres att oilivs Deix kan hafva icke mindre än nio betydelser. Jag vore rätt nyfiken ati få höra denna niofaldiga öfversättning. Huru jag än synat dessa ord, isolerade från andra i en sats. kan jag ej derur utleta flera än tvenne bemärkelser, såvida man remligen ej deri inlägger någon barbärism. Det är mycket sällan latinet begagnar pronomina för att åskådliggöra substantivets bestämda eller obestämda bemärkelse. Men äfven ide fall, då detta är hän delsen, mätte väl ej) uttryckssättet i detta språk vara mera otympligt än i de nyare språken. Ty hvad är väl, med undantag af svenskanss. k. slutartikel, dessa språks artikel annat än pronomina eler räkneord: — Hr S. säger, att kommentatorer öfver latinska författare varit brydda öfver vissa ställens tolkning, just för denna bristande artikeln. Jag bestrider detta bestämdt Svårigheterna hafva legat i andra förhållanden, hyil ka kunna vara mångahanda. Så äro de hufvadsakligaste stötestenarne vid tolkningen af en auctor elassicus tvenne, nemligen saknaden af en säker tex! och bristande kännedom om de lokala och temporala förbållanden, som de dunkla ställena beröra Men på sjelfva språkets otydlighet (vi tala endasi om den s. k. guldoch silfver-ålåerns klassiska för fattare —och några andra studeras eji våra elemencarläroverk) må ingen kasta skulden. Ty det är just det stora företrädet hos dessa författare, att de klar: hafva tänkt sig in i sitt ämne och på ett enkelt språi uttala sina tankar, De stodo i hela sitt lefnadssätt och sin verldsåskådning naturen allt för nära för att finn: smak i det konstlade och krångliga. Sjelfva de mes sbstrakta tankar ikläda de en konkret drägt, och on in latinet i detta afseende icke lika så genomskin ligt som grekiskan låter tankarne ses och röjer sänslornas växt, så står det dock i tydlighet vida frampm de nyare språken, . Just denna tydlighet och en sxelhet, hvilken hittills varit obestridd och prisad så som efterföljansvärd för vår tids sKriftställare, här rör hufvusakligen af spåkformernas omvexling och sikedom. Ty det kan dock ej nekas, att dessa flexionsindelser, hvilka de nyare språken bortkastat, ärouttryck för tankens skiftningar. Gerna medgifves, at de nyare språkes skaplynne påssar bättre för det ab sträkta framställbingssättet. De besitta t. ex. et: rikare ordförråd för abstrakta begrepp än det klas siska latinet. Men just denna deras fulkomlighe: gör dem svårfattligare och mångtydigare. Dera: stil är derföre ock antingen bombastisk, då de skri la till mera konkreta och bildliga uttryck, eller torr. antasilös och vidtutsväfvande. Man jemföre t. ex Aegel med Seneca. Hvilken skilnaåd! Begge hafv: de ofta samma djup i sin tankegång; men roma ens afhandling är kort, exakt och ledig. Knapp: n enda råd är hos hönom utsatt för missför stånd. Den tyske filosofen med all sin vidlyftighet ch grundlighet är svårfattlig och tungläst och !emnar ofta läsaren i ovisshet om andemeningen Gå vi till verbum, så erbjuder den latinska formlä ran för både tempora och modi vida flera former är något ny-europeiskt språks etymologi. Intet af de ayare språken kan med sina hjelpverb tydligare utrycka tidsförhållandet för den aktiva konjugationer än latinet med sinä ändelser. Latinet här dessuton. för den förflutna tiden ett alldeles eget uttryckssätt som intet af de nyare språken kån fullkomligt återsifva. Jag menar habeo med pråteritum pärticipium. 1 afseende på modi, denna i logiskt afseende vigtigaste synpunkt inom satsen, finnas, utom de tre vanligt modi, äfven des, k: perifrastiska konjugationerna. hvilka endast i engelskan och tyskan hafva en ofullkomlig motggarighet, samt ändtligen, äfven för att uttrycka nycaserna i verbets modalitetsförhållanden. inst samma verb som tyskan i de s. k. oegentligs bjelpverben. Det är sannerligen ingen brist på uttryckssätt för tempus och modus. Beträffande hr S:s anmärkning mot .de många ore-gälbundenheterna inom nominaloch verbal-flexionenr, så äro de visserligen talrikare än i de nyare språken. hvilka hafva vida färre former, Men de läras lätt ex usu och äro dessutom i nyare grammatikaliska läreböcker uppstälda i vissa hufvudgrupper, som icke äro påkostande att lära. I sammanhang härmed må en anmärkning öfver latinska formläran öfverhufvud ur pedagogisk synpunkt tillåtas mig. Dessa många flexionsändelser äro ej för barnet så förskräckligt svåra som de vid första påseendet tyckas och som man påstår dem vara. De låta lätt schematisera sig inom ett ganska trångt utrymme i grammatikan, och lärjungen har vid deras inlärande och hågkomst en betydlig lättnad just af deras enkelhet. Vida svårare är det ati lära gossen de sammansatta formerna ide nyare språken. Jag kallar dem former, ehuru de i sjelfva verket ej äro detta, utan sammanställningar af skilda ord. De höra väl egentligen till satsläran och hafva verkligen, såsom hr S. säger, från latinet blifvit inympade vå de nyare språkens formlärors; men såsäm nödvändiga kategorier för äfven de enklaste satsförhållanden, måste de dock inläras. Jag vill nu äfven låta dem räknas till formläran, der de för närvarande behandlas och läras i sammanhang med de egentliga böjningsformerna. Jemförom då lättheten att inlära dessa oegent!iga sammansatta former med latinets egentliga enkls former! Ett substantiv i franskansmåste t. ex., obekasusförändringarne, i och förartia a BV EE SES SÖN