Aftonbladet – 14 januari 1859, sida 3

bildningen öfverhufvud står i största förbindelse hos uintiken och ej kan frigöra sig från densamma, det tan tryggt påstås. Jag vill äfven här reservera: mig mot den invändningen, att den klassiska skönlittera wuren. d. v. s. icke blott dess poesi, utan äfven vältalighet, kan genom några öfversättningar till sin inda uppfattas. Den, som ej på grundspråket studerat Homerus och Virgilius, kan ej göra sig ett adeqvat begrepp om den episka poesien; den, som ej känver till Tibullus och Ovidius, vet ej hvad elegisk poesi vill säga: samma förhållande gäller om det idyllisk och satiriska skaldeslaget, som äro egendomliga fö antiken och hvars förnämsta representanter äro Thecxritos, Horatius och Juvenalis. I den dramatiska poesien har hr Bjursten rättvist anfört Sofokles och Aristofänes såsom mönster och förebilder till den nyare dramatiken. Samma anmärkning gäller om den antika historieforskningen och vältaligheten, kanske den intressantaste sidan af de gamles litteratur, emedan den står på gränsen mellan konsten och vetenskapen. Hr S. säger att de klassiska författarne ej kunna tili samma grad uppfattas som de nyare litteraturerna, emedan de nyare språken kunna läras genom örat och ilifet, Men detta utesluter ingalunda behofvet af deras studium, och är ej heller fullt riktigt. De kunna genom läsning lika väl inhemtas och djupt.senteras. Äfven för recitation lämpa de sig lika lätt som nyare språkens litteratur. Personer finnas, som deklamera ur minnet hela poemer af Horatius och hela böcker af Virgilius. De förstås lätt. Hvarföre skulle icke en emfatisk deklamatton af andra författares mästerstycken kunna njutas och senteras? Hvad klandret mot de klassiska författarnes sedligo halt beträffar har hr Frykstedt redan gendrifvit detsamma. Jag vill tillägga några ord isynnerhet rörande Horatius. Det må medgifvas att i Horatius äfvensom i Ovidius och den shederlige Virgilius vissa stycken äro obskena, men derför böra dessa författare ej utdömas ur elementarundervisningen: Hvad Ovidius angår får jag lemna hr Hierta den upplysningen att denne skalds Amores, ej läsas i skolorna, utan endast hans elegier och metamorfoser. De slippriga stållena i de öfriga författarnes arbeten äro högst få och förtjena knappt uppmärksamhet i jemförelse med de sublima sedliga grundsatser, som förekomma på hvarje sida, isynnerhet hos Horatius. Jag tror dessutom ej, att inom våra läroverk någon ynglings passioner blifvit uppdrifna genom dessa ställen. Hvad Horatius, som hr 8.mindre passande förliknar vid vår Bellman, beträffar, så skildrar han sin tids laster så naift, att läsaren antingen vämjes dervid eller skrattar åt dem. Men :det är just hans skildring af dygdeidealet, af den vises höga moraliska öfverlägsenhet, af det lumpna värdet hos de blott timliga fördelarne, af folkgunstens nyckfullhet, at denne njustum et tenacem propositi virumn, som står fast och orubbligt håller sig uppe under alla tidens stormar — det är just dessa skildringar, som isynnerhet fängsla ynglingens själ och deri inrista sig med outplånliga drag. De antika skriftställarnes moraliska verldsåskådning var med högst få undantag den stoiska skolans åsigt, hvars sedliga grundsatser om dygden såsom det högsta goda och lycksaligheten såsom af underordnad betydelse äro de enda rätta och sanna, och som äfven den kristna sedoläran upptagit och förädlat. Hvad än de gamle klassikerna predika — icke är det köttets evangelium, som deremot på ett förfinadt sätt genom många af vår tids moderna författare förkunnas. Eller tror mån, att denna romanlitteratur,-som int ger ett så utmärkt rum i vår tid och som både i original och öfversättning med begärlighet slukas, ej är vida förderfligare för det unga sinnet än äfven de mest liderliga scener hos forntidens författare? Och likväl förnekar väl ingen, att ju studiet af den morderna romanlitteraturen är nyt tigt och billdande äfven i sedligt afseende. Förhällandet är här detsamma, som i den antika litteraturen. Motgiftet mot det moraliska smitto-ämnet ligger vid sidan af detsamma. De rena och ädla grundsatserna utgöra detta motgift. Och de finnas lyckligtvis i öfvervägande mängd och kraft inom de klassiska författarne sjelfva, utan att man just behöfver att gå till vår religion och der söka dem. I motsats mot nu bemötta moraliska bevis mot de klassiska skolstudierna vill jag antyda ett moraliskt argument för desamma: att nemligen intet af de moderna språken, ja intet af de öfriga läroämnenz så starkt täger gossens arbetskrafter i anspråk som inHemtandet af de klassiska språken. Alla föräldrar och lärare instämma i.den erfarenhet, att ungdomen under hela skolstadiet både inom hemmet och skolan med vida större energi och, sedan den öfvervunnit de första svårigheterna, hvilka narturligtvis äro lika motbjudande här som vid hvarje annat läroämne, äfven med vida större kärlek och intresse arbetar på sina pensa i dessa språk. Hvad är orsaken till dehna noggrannare ansträngning, denna alla mödor trotsande sträfvan att komma till insigt ien vid första påseendet så likgiltig sak som t. ex. tolkningen af ett kapitel i Cornelius eller utarbetande af en oktavsida latinskt thema ?: Det är ej ensamt lärarens skicklighet och intresso för sitt ämne, såsom en annan af de värde talarne påstått, hvilken, i förbigående sagdt, nog knapphändigt affärdat latinlärarens kärlek för sin vetenskap, då han inskränker den till en sförtjusning för den latinska grammatikan och specielt för dess formlära. Latinska grammatikan, säger han. utgör deras älskarinna, och derföre underkasta de sig villigt all möda, föi att den huldas välde måtte få så många beundrare och dyrkare söm möjligt En i sanning ovanlig egenskap hos älskare att vilja göra andra delaktiga af den älskades behag! Utom det, att detta påstående förråder ett fullkomligt missförstånd om latinlärarnes sympatier för sitt läroämne, innebär det en indirekt och troligen ej åsyftad-an: klagelse mot de andra språkens och vetenskapernas ärare för deras ljumhet och kallsinnighet i sina läröimnens bibringande. Det är dock långt ifrån att dessa lärare visa mindre nit och kärlek än de förra eller äro mindre skickliga. Ännu mindre är gränden till detta förhållande att söka nti lärjungarnes högre intelligens, såsom samme talare påstått, hvilken fått i sitt hufvud, att de fleste lärjungar, somi våra läroverk studera klassiska språken, utgöra de ättre hufvudena samt s. k. bättre mans barn, hvilka i hemmets uppfostran hafva bekommit entraditionel bildning, som gör dem mera mottagliga för skolans undervisning. Det kan väl vara att så till någon del förhåller sig — derom vill jag ej nu tala, ehuru påståendet vid närmare granskning torde beöfva en betydlig nedprutning Men om ock så vo:e, så läsa samma lärjungar i skolan äfven andra imnen än klassiska språk och nedlägga på deras studium mindre flit och intresse. Nej orsåken till lenna större ansträngning är att söka i de klassiska studiernas större psykologiska unniversalitet, deras egenskap att sysselsätta alla själsförmögenheter på n gång samt den derför för deras inlärande oundsängliga, på en gång sokratiska och kateketiska unlervisnings metod. Ty dennå metod icke blott måste, stan äfven kan alltifrån första början vara riktigt yrundlig. Den får ej såsom vid de öfriga vetenskaperna åtnöja sig med att utvecklå blott en af själsörmögenheterna på bekostnad af de öfriga. Här må te de matematiska vetenskapernas förståndsreflexion, le historiska vetenskapernas minnesansträngning ch fantasiverksamhet, naturvetenskapernas observaionsoch iakttagelseförmåga sättas i harmonisk vexelrerkan. Här måste hvarje mening, hvarje ord, hvarje tafvelse och bokstaf strängt nagelfaras ej blott till ormen, utan äfven till innehållet. Med hvarje be;repp, som i den tryckta eller riedskrifvande texten F rekommer, måste den nogrannaste analys företagas. sossen måste göra sig redo för sin andliga erfaren) Hr mag. Sohlman har visserligen i sitt föredrag upplyst, att Shakespeare ej kunde grekiska. Att han deremot måste varit en grundlig kännare af den latinska litteraturen, vågar jag, trots nägra hans biografers påstående, fasthålla, i betraktande af dels detta språks då för tiden stora öfvervigt i GR Allmänna. bil lninden-: dela Ätglilliva harnga Ann