Aftonbladet – 14 januari 1859, sida 3

ständigt utsatt, med partitiva artikeln tnsam, med samma artikel framför adjektivet, dels apostroferad, dels fullständigt utsatt, med article dunitå och, om man har ett nomen proprium, äfven utan artikel Dessa förändringar äro genom sin subtila skiljaktighet ganska svårfattliga för nybegynnaren. Dertill kommer, att lärjungen ej har att göra med det rena substantivet ensamt, utan med ett bibang af andra ord, partiklar, artiklar och adjektiver. I latinet bar deremot hvarje substantiv blott en form inom någondera af de 5 deklinationerna, och denna form är sammansmält till ett enda ord med de behöriga kasusändelserna. I tyskan och svenskan är väl förhållandet lättare, emedan dessa språk hafva blott 2 artiklar; men äfven der qvarstår svårigheten att göra för lärjungen klar skilnaden mellan vissa kasusförbållanden, deribland de vigtigaste: subjektets. och objektets, hvilkas form åtminstone för femininer och neutrer är lika. Går man till verbum, så erbjuder sig sar ma, om ej större större svårigheter. Detta är isynnerhet händelsen med tyskan, som måste uttrycka futurum genom hjelpverbum, och dertill samma hjelpverb som det, hvilket nyttjas för passivum. Härtill kommer i både tyskan och franskan nödvändigheten att skilja mellan de 2:ne olika slags hjelpverben för preteritum af verba neutra. Jag vill ej tala om den s.k. frågande eller nekande konjugationsformen i franskan, med eller utan reflexionspronomina, hvilka ännu mera invechla förhållandet. Dessa tunga konjugationer, der stundom ända till 5 ord sammanfattas, åstadkomma en svår förvirring i lärjungens hufvud. Jag har sjelf pinats af att inplugga dessa sammansatta konjugationsformer, och långt ifrån att lärjungen lärt sig dem fortare och bättre än latinets korta och åskådiiga former, hardet först blifvit mig möjligt att genom dessa göra honom säker i de förra. Gossen eger nemligen ej nog stark abstraktronsförmåga att kunna skilja emellan hufvudsaken — sjelfva nominet och verbet — och biomständigheterna, dessa påhängda artiklar, partiklar och hjelpverb. Och derföre må ingen heller förtänka honom, att han med sitt konkreta siune föredrager läsningen af de korta, bestämda och omvertande latinska paradigmerna framför dessa. långsläpiga och enformiga artikeldeklinationer och: hjelpverbskonjugationer. Jag har sjelf en gång af en klass nybegynnare, som erbjödos att under en lektionstimma, då den bestämda läseordningen måste rubbas, få välja mellan latinska och tyska formläran, fått det svar: Vi läsa hellre latin, för det är roligare.s — Men latinets formlära förklaras af hr S. äfven i afseende på partiklarne vara klent utrustad. Intenjektioner äro der få, det är sannt; men den förlusten är ringa, då man betraktar ett språks tydlighet. Romaren var ingen känslomenniska, derföre -utgöt han sig ej heller i många. känsloutbrott! Hvad preposirionerna beträffar är ock den öfverklagade torftigheten till någon del sann. De äro fåtaligare än i tyskan och ännu mera än i engelskan; men, såsom hr Bjursten sagt, deras behof är ej heller så känbart. Kasusändelserna skola väl göra något gagn för att oeteckna relationer mellan subjektsoch predikatsorden. Beträffande adverber och konjunktionerna är leremot latinet fullt jemnstarkt med hvilket som helst af de nyare språken. Och detta oaktadt konjunktioner kunde tyckas mindre beböfliga,i anseende vill latinets användning af participialkonstruktioner samt relativbisatser för att uttrycka alla slags sammansatta satsförhållanden Och härmed äro vi inne på kapitlet om den lainska syntaxen. . Jag tror mig ej behöfva så vidlyfvigt häfda dennas anseende som formlärans, mot hvilken hr S, och de flesta motståndarne riktat sitt hufvudangrepp.. Det är allmänt bekant, att intet språk har mera detaljeradt och konseqvent genomfört en rationel satslära än latinet. I detta afseende står lainet. framom sjelfva grekiskan. Det gifves intet slags förhållande i afseende på såväl de enskilta orden inom samma sats,:som de, särskilta satsernas inhördes bestämmelse och ordning inom en period och riodernas yttre sammanhang sinsemellan, hvilket j är på det noggrannaste bestämdt och utstakadt. Här afses på en gång formernas korrekthet, tankarnes logiska skärpa och konseqvens, välljudet för örat, med ett ord allt: som erfordras för en klar, koncis och smakfull stil. Just denna bestämdhet saknas I le nyare språkens satsläror, och detta gör satsanaysen i dessa språk ganska svår för nybegynnareu. Och likväl uttrycka de nyare språken sina satsförhällanden i koordineradt sammanhang samt sönderjaga och förenkla den latinska periodbygnaden. Men saken är, att dessa språk måste af brist på skarpt itpräglade former taga sin tillflykt till ordföljden, hvilken, aldrig så litet felaktig, förorsakar otydlighet och missförständ. I latinet råder samma stränga konstruktionsordning, men just emedan den understödjes af distinkta former, är den mindre utsatt för missförstånd. Satsläran är ock derföre hos detta pråk lättare att fästa vid reglor. Den klara geometriska figuren, för att nyttja br S:s egen liknelse, tär verkligen för ögat i den latinska satsen och dess eori. Den är ej uppoch neåvänd, denna figur, ej uddig genom vårdslös uppritning. Den är fullt symnetrisk och regelbunden, och har sin bildande kraft ust derigenom, att den på samma gång smyger sig n i ögat och träffar tanken — ty den är sjelf en af ankens mest formfulländande gestältningar. (Forts.) m— mv