Aftonbladet – 14 januari 1859, sida 1

STOCKHOLM den 14 Jan, Italien! Detta namn ljuder nu öfverallt i Europa, der man något sysselsätter sig med politik. Är det något nytt från Italien ? är nu de flesta tidningslösares fråga, när de få ett nytt tidningsblad i handen. De senaste veckornas händelser sha förberedt sinnena derpå, att sakernas närvarande : ställning uti Italien icke länge kan fortfara, attnågot slags ;katastrof snart torde vara att förvänta. Men kan något godt komma: af Italien? Förmår det italienska folket: uträtta något för frihetens sak? Det är frågor, som man allmänt gör sig, i .det man har för ögonen de många försök, som i senare tider blifvit gjorda att afskudda .det främmande och inhemska oket, och: de. skildringar öfver den vanmakt, den Jåga och bedröfligaståndpunkt; på hvilken Italiens: nuvarande befolkning skall befinna sig, hvilka nordeuropeiska turister. så ymnigt strö omkring. . Vitro emellertid, att, då man bryter stafven öfver Italien derföre att det under.de :senaste; decennierna icke kunnat häfda den frihet det flera gånger tillkämpat sig, man är något orättvis mot olyckan och icke tager i-beräkning de svåra. omständigheterna och de väldiga krafter, som sammansvurit sig emot den under så långliga tider splittrade, först på senaste tiden till känslan af enhet vaknade nationaliteten. Vi tro. äfven att de nedsättande skildringarne af italienska folket i mycket äro öfverdrifna och att de förut nämda frågorna kunna i väsentlig mån bemötas med följande ord af den,berömde franske författaren Michelet: Det kan vara tid, att man upphör med dessa löjliga deklamationer om den italienska karakterens vekhet och svaghet. Vill man bedöma italienarens tapperhet efter Neapels pöbel? Med samma rätt kunde man bedöma Frankrike efter. Lyons sidenväfvare. Låt de. engelska gentlemännen och de tyska poeterna vid italienarens gästfria bord i Milano och Rom söka sina ingifvelser af stolt förakt och stormodig vrede! De ha ju på samma sätt hånat Grekland uti grafven före dess återuppståndelse. O, I lättsinnige och grymme, som med samma skam öfverhöljen lazzaronerna och romagnolerna, de fege oeh hjeltarne, hafven I då förglömt Bonapartes italienska armåe och piemontesarnes vapenbragder? Ha icke nyligen de, som I beskyllen för att icke kunna draga svärdet för sitt fosterland, visat, att de kunna dö för er? Vill man vara rättvis, så skall man se, att hos den intelligenta delen afitalienska nationen finnes en glödande kärlek till friheten och ett dödligt hat till förtrycket, och att få europeiska nationer äro så redobogna att utan stora betänkligheter offra sitt lif, då det gäller kampen för en ide. Det tal, hvarmed konung Victor Emanuel nyligen öppnat. de sardinska kamrarne, och för hvars slutstrof telegrafen i går redogjorde, synes ha varit egnadt att ge en mäktig impuls åt det nationella partiet öfver hela Italien och icnebära en temligen direkt utkastad stridshanske till Österrike. Sardinien utgör det italienska nationalitetsoch frihetssträfvandets medelpunkt och förhoppmng. Sardinien har på de sistförflutna tio åren gjort rika erfaresheter och i många hänseenden gått mycket framåt. Det har blifvit starkt genom den enighet, som der rådt mellan regent och folk, genom det sant konst? tutionella lif, som der utvecklat sig, genom den omsorg, som. egnats åt landets hjelpkällor, genom utvecklingen af dess försvarsväsende och de erfarenheter, som förvärfvas i kriget, och det har tillvunnit sig betydenhet och anseende i Europa genom sin på en gång kloka och modiga politik och särskilt inflytande hos vestmakternå genom sitt beslutsamma uppträdande under det orientaliska kriget. i Hvad verkan detta trontal utöfvat i Italien och på österrikiska regeringen, känna vi ännu icke, men torde snart derom erhålla underrättelser. Att det deremot. verkat såsom en bomb på de stora börserna, som redan förut voro högligen oroade genom-de krigiska underrättelserna, har telegrafen redan meddelat. Redan förut erfor man af de senaste. tidningarna från Paris, att på dervarande börs rådde en panisk förskräckelse och att fonderna befunno sig i oupphörligt fallande. Man talade allmänt om vidlyftiga konferenser, som kejsaren skulle haft medkrigsoch marinministrarne, och verksamheten i krigsarsenalerna var utomordentlig. Hvad nu än må vara kejsar Napoleons plan, och hvilka motiver, som leda hans handlingssätt, så är det temligen troligt, att han till fullo inser den betänkliga ställningen i Italien och att han anar följderna deraf, som han kanske skulle velat förebygga, om det varit möjligt. Det sardinska. trontalet, som säges vara affattadt.i enlighet med franska regeringen tanke och önskningar, samt den i dag dertill. hade både; Majken och Thorborg-talat SÅ An AKlOR Än NANA ITA Te RN PY INR