Aftonbladet – 13 januari 1859, sida 2

om de många millioner, som förut influtit genom försäljningen af de der belägna domäner, och hvilka millioner blifvit använda till det gemensämma bästa. Denna omständighet var just det hemliga, om än icke hög: uttalade skälet till hela agitationen. Huru öga holsteinarne bekymrade sig om principen, men deremot så mycket mera om för delarne, visade sig på ett slående sätt inom riksrådet under förhandlingarne om ersättningen för den upphäfda Sundstullen. Från Danska sidan sade man, att Sundstullen onekligen vore en s. k. herrlighet, fästad vid en lokalitet inom sjelfva konungariket, den vore en kunglig Dansk domän. Efter edert (holsteinarnes) påstående, att nemligen domäner tillhöra den landsdel, hvaruti de ligga, skulle således konungariket ensamt ega rätt till den erlagda ersättningen. Detta fordra vi emellertid icke. I full konseqvens med vår upp: fattning erkänna vi, att domänerna tillhöra monarkien, icke den särskilta landsdelen, men vi fordra, att af ersättningssumman skall bildas en särskilt fond, hvilken när som helst kan bevisas härröra af Sundstullen, så att man härigenom må kunna för evärdeliga tider se. att denna betydliga statstillgång har sin upprinnelse från en i sjelfva konungariket liggande domän.? Detta påstående väckte den största förbittring hos holsteinarne, och man torde erinra sig, att en af punkterna i det löjliga program, som ReventlouFarve utfärdade, som vilkor att ban skulle öfvertaga holsteinska portföljen, var att konungen skulle begagna sitt veto emot riksrådets beslut i denna sak, hvilket beslut var affattadt i den här ofvan antydda riktning. Ehuru holsteinarne solklart hade orätt i hela denna domäntvist, så funno de likväl medhåll hos de tyska stormakterna och hos förbundsdagen, och detta är naturligtvis orsaken till att regeringen i det för ständerförsamlingen framlagda författningsförslag gör betydliga eftergifter i denna punkt. Den förlägger nemligen doniänernas förvaltning från de allmänna ärendena till de särskilta, drager den sålunda ifrån riksrådets kompetens och förlägger den till ständerförsamlingens.; Inkomsten af domänerna skall deremot hädanefter gå in i den gemensamma kassan. Men äfven i detta afseende gör man ett betydelsefullt medgifvande. Regeringen förklarar sig nemligen villig att i stället för det årliga öfverskottet emottaga en årlig, en gång för alla bestämd summa, beräknad efter medelinkomsten under en följd af år; i sådan händelse skall. derjemte en bolsteinsk domän icke kunna afhändas utan ständerförsamlingens samtycke. Huruvida, förbandlingarne mellan ständerförsamlingen och regeringen skola leda till slut på dessa långvariga och tröttande förvecklingar, kommer i väsentlig mån att bero derpå, huruvida stärderförsamlingen vill uppträda med moderation och isynnerhet inskränka sig till hvad som verkligen rörer henne ; men i detta afseende torde det säkert vara rättast att icke göra sig för stora förhoppningar. Den holsteinska oppositionen har hitintills äfven isina mest orimliga anspråk funnit stöd icke blott hos den tyska pressen, utan också hos tyska förbundsdagen. Denna omständighet är säkerligen icke egnad till att verka lugnande på dess uppträdande i förhållande till regeringen. Efter hvad som redan föreligger af dess förhandlingar, synes icke heller kunna väntas annat än ytterlig opposition derifrån. Man känner väl hittills blott valet af församlingens byrå och presidentens tillträdestal, men dessa profbitar äro mycket karakteristiska. Till president har man likasom sist valt Scheel-Plessen, som nu i flera år har varit den holsteinska oppositionens officielle chef, och han har också strax med begärlighet begagnat tillfället att uttala hvad församlingen förer i skölden, nemligen slesvigholsteinismen. Han har nemligen icke blott tillåtit sig att med starka ord klandra en nyligen vidtagen regeringsåtgärd, som endast angår Slesvig, utan han har också uttalat den förhoppning och önskan, attslesvizska ständerförsamlingen må få samma tillfälle: som den holsteinska att yttra sig i författningsangelägenheten, då båda helt och hållet äro i samma ställning. Här säger presidenten en tvifvelsutan afsigtlig osanning. För det första existerar den särdeles väsentliga skilnaden att Holstein är medlem af tyska förbundet, Slesvig deremot icke, hvilket specielt i denna sak är af största betydelse, då det ju endast är förbundets mellankomst som har skaffat den holsteinska ständerförsamlingen dess erforderliga myndighet. . Men, äfven utan afseende härpå står Slesvig i ett helt annat förhållande till författningsfrågan, än Holstein gör; ty väl framlade den Örstedska ministeren på sin tid de särskilta författningslagarne för de båda ifrågavarande församlingarne på samma sätt, utan rätt att uttala sig om någon viss punkt; men den holsteinska ständerförsamlingen godkände med sitt tysta samtycke detta steg, så att der icke kan vara tal om någon formel brist vid den slesvigska författningen, medan den holsteinska församlingen genast uttryckligen reserverade sig i afseende på sin förmenta rätt. Dessa presidentens yttranden visa tydligt nog, att man icke vill vinna en öfverenskommelse i godo, ty det vet man i Holstein lika väl som i Köpenhamn, att ett Slesvig-Holstein kan hvarken den nuvarande regeringen eller någon annan dansk regering gå in på. När man alltså reser denna fana, är meningen endast den att förhindra ett biläggande af stridigheterna. Men när nu ständernas session icke medför något praktiskt resultat, hvad mer? Ja, så må vi tills vidare lefva i den genom