Aftonbladet – 13 januari 1859, sida 2

säker att hon lemnar något qvar af sin goda anda i huset, då hon flyttar. Herr Moss deremot lär vara en menniska af vildt lynne. Honom måste jag. dock fördraga, emedan min man kommer att få flera affärer med honom. Deremot är jag säker att jag aldrig lärer mig attfördraga min mans kompanjon. Om jag frågar mig hvarför herr Holt är mig så motbjudande, så har jag ingenting att svara. Jag har sett honom om igen — han var nyligen här på ett par dagar — och jag kan ej neka att hans utseende är hyggligt, bans sätt artigt... Dock, det tjenar till ingenting: mina aningar vilseleda mig bestämdt icke. Återstår nu kapellgården. Jag skall aldrig glömma mitt första besök der. Då Åke och jag — vi bade af löjtnant Guldbrandsson så hjertligt blifvit ombedda att helsa på hans far och syster — anlände dit en eftermiddag, höll kapellpredikanten på att förrätta en vigsel. Mamma må likväl icke tänka sig kapellpredikanten såsom Pen till utseendet vanlig pastor: han ser snarare ut som en gammal grenadier, som är stadd i krigets tjenstförrättning. Men nu var det så, som jag nämde, att ban höll på med en ganska presterlig förrättning, nemligen vigseln. Brudfolket stod uppstäldt midt på golfvet i det lilla förmaket med dörren bakom sig, men presten och klockarn — hans högra hand — hade den midt emot. Nå, detta var allt i sin ordning, men kan mamma tro att just utanför dörrtröskeln stod en stor gumse och nickade Jiksom i tokt med kapellpredikanten, som ofta, troligen för mera eftertrycks skull, gjorde samma gest. Nu kom pastorn likväl att se upp, och det var märkvärdigtatt följa den förskräckliga ansträngning han gjorde att hålla sig i presterligt skick, då han varseblef den nickande gumsen, som