Aftonbladet – 13 januari 1859, sida 2

sig. Den har nemligen icke en lika stor myndighet öfverallt, utan en tredubbelt graduerad, nemligen dels en beslutande, dels en rådgifvande, dels en särskilt begränsad petitionsrätt. Då danska regeringen efterkom tyska förbundets uppmaning och den 6 sistlidne November upphäfde en afdelning utaf den särskilta holsteinska författningen och för Holstein särskilt hela helstatsförfattningen, blef det en nödvändig uppgift för henne att vidtaga åtgärder för att fylla de luckor, som uppstått i lagstiftningen. Detta erkände hon också i sjelfva de dokumenter, hvarigenom upphäfvandet skedde. Hon måste alltså vara betänkt på att för holsteinska ständerförsamlingen framlägga lagförslag i denna riktning. Då förbundet sedermera hade såsom motiv för sin uppmaning om upphäfvandet anfört de förmenta formella brister, hvilka skulle vidlåda dessa dokumenter, kunde ingenting hindra, att danska regeringen helt enkelt sökte afhjelpa dessa formella brister och derföre i väsentligen oförändradt skick framlade de upphäfda lagarne.. Detta hindrade icke, att det slutliga resultatet också kunde i verkligheten blifva olika med det förut bestående; men förslaget derom måste då utgå från ständerförsamlingen, icke från regeringen. Denna väg var också ensamt af den grund den naturliga, att det var ständerförsamlingen som önskat förändringar, hvarföre det också måste tillkomma henne att visa hvilka. Vid det upphäfvande, som af formella grunder egt rum, är det som ständerförsamlingens olikartade kompetens visar sig. För så vidt församlingen sysselsätter sig med saker, som äro att hänföra under den icke upphäfda delen af den särskilta holsteinska författningen, är hennes myndighet beslutande. I saker, som höra under den upphäfda afdelningen utaf nämde författning, har ständerförsamlingen deremot endast en rådgifvande röst. Orsaken, hvarföre tyska förbundet förklarade denna punkt för formelt olaglig, var att den undandrogsständerförsamlingens debatt, genom den dåvarande Örstedska ministerens bestämmelse, vid den tid då holsteinska ständerförsamlingen ombildades till en beslutande församling. Derigenom att hvadsom skett så!unda förklarades för ogiltigt och en rest vutio in integrum så till vida tillvägabragtes, måste man gå tillbaka till den förment kränkta församlingens rätt, som endast var rådvsifvande. En annan sak är naturligtvis, att så länge holsteinska församlingen håller sig till de särskilta holsteinska förhållandena, vill danska regeringen såväl af egen böjelse som af konsideration för tyska förbundet, isynnerket under nuvarande omständigheter, tillägga hennes yttranden äfven rörande dessa punkter en vigt, som icke blir väsentligen skiljaktig från en verkligen beslutande församlings. Det tredje slaget af kompetens har ständerförsamlingen slutligen med hänseende till helstatsangelägenheterna. Den upphäfda helstatsförfattningen har väl blifvit för församlingen framlagd, men icke såsom lagförslag, utan endast till underrättelse?; Regeringen erkänner icke någon rätt för ständerförsamlingen till att befatta sig med helstatens angelägenheter; denna kan således ej blott icke utöfva någon beslutande medverkan i afseende på dessa förhållanden, utan hon kan icke en gång uppträda rådgifvande. -Men då dessa förhållanden icke äro för ögonblicket slutligen ordnade, vill regeringen denna gång tilldela ständerförsamlingen bemyndigande att angående dessa förhållanden framkomma med sina andraganden och önskningar. Regeringen har förelagt ständerna en betydlig mängd lagförslag och dylikt. Det mesta häraf angår emellertid endast materiella och specielt holsteinska förhållanden, som hvarken kunna förstås eller ega något intresse utom den trånga krets, för hvilken de gälla. Det är blott det politiska och särskilt författningslagen, som har ett särskilt intresse. Som sagdt är, instämmer denna, hvad de uppbäfda punkterna vidkommer, väsentligen med den föregående. Hvad det återstående angår, finner man deremot flera förbättringar i liberal riktoing; men den vigtigaste af dessa punkter är ostridigt den, som handlar om domänerna, emedan denna berör en fråga, som under ett tidigare stadium af den dansk-tyska striden var föremål för många diplomatiska förhandlingar, och hvaruti dessutom föreslås en uppgörelse, som onekligen gynnar Holstein på de öfriga landsdelarnes bekostnad. Härmed förhåller det sig på följande sätt: Före 1848, under det danska monarkien i sin helhet och sina särskilta delar ännu styrdes enväldigt, var finansförvaltningen gemensam för hela monarkien. De betydliga domäner, som förefunnos i de särskilta landsdelarne, administrerades samfäldt i den s. k. räntekammaren, och inkomsterna deraf kommo den gemensamma kassan tillgodo. Åtskilliga omständigheter bade emellertid till följd,att man efterhand försålde en mängd af de i sjelfva konungariket belägna domäner, och använde de bärigenom influtna ganska betydliga summorna till helstatens behef, och det föll ingen dödlig in att finna någonting oriktigt häruti. Men då nu efter upproret de upplösta förhållandena åter skulle tillknytas, så upptäckte holsteinarne plötsligt, att det skulle tillfogas dem en himmelsskriande orätt, ifall domänerna nu skulle likasom tillförene förvaltas gemensamt och inkomsterna inflyta il statskassan. Domänerna, påstodo de, tillhörde den landsdel, hvaruti de ligga. Det hjelpte icke att man ådagalade, huru förhållandet alltid hade varit, och Ft, ifall man rättade sig efter deras påstående, konungariket skulle gå miste NE an