Aftonbladet – 13 januari 1859, sida 2

nu stod färdig till anfall mot någon af brudskaran. Jag kan ej säga om kapellpredikanten ville skratta eller gräla, men mycket tycktes vilja fram, och det var tydligt att klockaren fick komma honom till undsättning i handboken, och till sist ropade båda amen så att akten med kraft måtte vara slut. Och med den var det också slut med kapellpredikantens tålamod. I stället att säga några ord till de nygifta, istället för att helsa på OSS, började han af alla krafter skrika efter Trollet, ett slags hushållerska och allt i allom, som skulle stå till ansvar för gumsens tilltag. Det blef då en uppståndelse, som väl ingen ännu sett vid ett bröllop. Den ondsinta qvinnan kom in med alla segel tillsatta — mamma hör att jag är hemma i sjöspråket: eljest menar jag att kjortlar och förkläde flögo omkring henne; och hon påstod att gumsen slitit sig lös, emedan snöret, som hade sju års gamla knutar att dra på, icke mer kunde stå ut än en menniska, som hade dragit på sina knutar i sjutton år. Klockaren måste fram och medla fred. Men jag tror ej att det blifvit någon fred af, om icke i hast från andra sidan kapellpredikantens dotter eller, såsom hon af många benämnes, kapellets belgon, inträdt och gjort slag i saken. Det var en så liten, liten qvinna. Hon såg ut alldeles som en klar daggdroppe, hvilken under morgonstunden fallit ner i en rosenkalk. Men huru mycket välde håde hon ej! Kapellpredikanten såg riktigt nedstämd ut, när hav fick tillfälle bemärka deu villervalla. sora f tillställt. Fortare än tanken, ställde Thorborg allt till rätta. Swörgåsar kommo fram till brudfolket, panace till klockaren, en nattkappa på Pappa och slutligen ett trefI gt kaffebord åt oss. Hon är verkligen en liten få denna lilla qvinna. i : Också fann jag mera naturligt, att Åke vi