Aftonbladet – 12 januari 1859, sida 2

lan lärarne. Så t. ex. meddelar en och samma lärare undervisning i latin, grekiska och filosofi, en annan i latin, grekiska och tyska. Det är klart, att en sådan fördelning af undervisningsskyldigheten skall ega ett afgjordt inflytande på lärarnes specimina och deras tillsättning. De böra nemligen för til:fället och samtidigt ådagalägga skicklighet att undervisa i alla dessa ämnen, hvilket är en långt strängare fordran än att de skolai sitt kandidatprotokoll ega vitsord om nöjaktiga insigter i de ämnen, som för graden erfordras,och högre skicklighet uti ett eller flera. Och om vi icke blifvit oriktigt. underrättade, lära flera bland dem, som ansöka till lärareplatser vid Upsala elementarläroverk, nödgas särskilt ådagalägga insigt i latinska språket. Denna princip för tillsättande af lärare anse vi i hög grad skadlig och fullkomligt i strid med andan af det nyare skolväsendet. En billig och för saken nyttig fordran är den, att alla lärare böra ega en allmän humanistisk bildning, jemte en utmärkt skicklighet i det ämne, för hvilket ansökan göres; men hvarje ytterligare fordran är både orimlig och otjenlig. Att fordra umärkt skicklighet i flera ämnen — och all lärareskicklighet bör vara utmärkt — det är rätta sättet att söka och få dilettanten, icke mästaren i hufvudämnet. Den, som med någon uppmärksamhet en längre tid följt lärareverksamheten inom Upsala katedralskola, hvilken verksamhet han måste högt akta för det nit och den skicklighet, som i allmänhet försports, måste likväl anmärka, att så väl läseordningen derstädes, som den praxis, hvilken gjort sig gällande äfven i de senaste åren, utvisar, att hvad helst läroverket lofvar åstadkomma i de särskilta ämnena, ligga dock alltid de klassiska språken, framför allt latinet, i bakgrunden såsom det hufvudsakliga målet. Så önskligt och kärt det är, att äfven i dessa ämnen undervisningen skötes väl och med framgång, är dock all ensidighet skadlig. Vi upprepa att det är någonting betänkligt och skadligt, att hela goss-svärmen skall tvingas att läsa latin, ända nedifrån andra klassan. En minskning i antalet af de lärjungar, som läsa klassiska språk — och denna minskning kommer ofelbart att göra sig sjelf, trots: alla skolreglementen och läseordningar — vore en vinst för lärjungarne, dem nemligen, som af dessa språks läsning icke kunna draga någon särdeles nytta, och åtminstone. ingen förlust för sjelfva de klassiska språkens studium, som i sådant fall kunde drifvas med större jemnhet och eftertryck, befriadt från det afskräckande exemplet af så många nederlag i examensförsöket vid universitetet. De klassiska språkens fruktsamma studium, såsom män af mångårig erfarenhet försäkra, erfordrar ej blott godt förstånd och kunskapshåg i allmänhet, utan en speciel lust och fallenhet. Härom lemna examensresultaterna ett tillförhtligt vittnesbörd. Och särskilt anmärka vi, att vi ej blott tala om dem, som helt och hållet misslyckats i sin studentexamen, utan isynnerhet om dem, som efter många års ärligt sträfvande ådagalägga en nog medelmåttig kunskap i de gamla språken. De, som efter ett tioårigt studium af latinet, hvarunder en dryg del af samtliga lärotimmarne användts på detta ämne, befinnas ega en kunskap, som anses blott och bart kunna godkännas — för hvilket vitsord, såsom kändt är, rätt måttliga fordringar göras — de hafva sannerligen en nog klen valuta för sin flit ochmöda och för en tiderymd. som kunnat för dem blifva på ett fruktsammare sätt använd. Men icke förthy håller man ihärdigt i med den gamla läseordningen, på den grund förmodligen, att en förståndig och flitig gosse, om ban läser latin, alltid måste, trots saknaden af fallenhet, lära sig något, hvilket visserligen också är en sanning. Ja, om man äfven ej kan undgå att märka, att rätt mången lärjunge visar sig trög vid latinläsning, och om man till och med märker detta en lång tid bortåt, hoppas man likväl, att hågen för latinet slutligen skall väckas och med denna en större förmåga infinna sig. Man kommer sig icke för att besinna, att ej alla hufvuden och lynnen passa för de klassiska språken. Denna lika grundlösa som djerfva tillförsigt, att tiden ej blott förmår uveckla, utan äfven omfilda naturen, påminner om en anekdot, icke alldeles främmande för närvarande fråga. En gyckelmakare berättade en gång för en inskränkt person, att i Ryssland en rakmaskin blifvit uppfunnen, med hvilken ett helt kompani soldater kunde samtidigt rakas på några sekunder, derigenom att de instucko sina kinder i de runda öppningarne af en särdeles lång planka, utefter hvilken en jättestor rakknif slog framåt från höger till venster, och, sedan soldaterna . vändt till den andra kinden, från venster till. höger. tillbaka. En glimt af förstånd förmådde den enfaldige åhöraren af denna berättelse dock att invända, det ej alla fysionymier kunde passa för de förmodligen lika stora öppningarne i plankan; men då berättaren tillade, att denna rakning för första gången hade sin stora svårighet, emedan ej öppningarne och fysionomierna rätt väl passade för hvarandra, men att den, ju oftare den förnyades, gick allt bättre och bättre, så fann han sig af denna upplysning fullkomligt tillfredsställd. Det tyckes, såsom om de häftigaste ifrarne för e klassiska språken, hvilka understundom i sjelfva verket tyckas varmare försvara sin egen bildnings företräde än b hjerta det uppAN yta I Sn SIMMA le