Aftonbladet – 12 januari 1859, sida 2

Det gör han, ifall Han finnar det tjenligt! försäkrade Thorborg ifrigt... Men låt mig nu veta hvad du egentligen menar? Majken är hemkommen, du! I dag morse knep jag från skeppar Ragnars skuta min hjertars kär och förde henne sjelf till Svartskär — förstår du det ? Efter du sjelf berättar det, måste jag förstå dig; men eljest förefaller mig din handling ganska lättsinnig, och icke är det att hoppas att Gud gör några underverk till dens förmån, som kastar öfver bord både förnuft och tålamod. Äfven af Majken var det mycket klanderv ... Tyst, tyst, tyst — du är ett oerfaret barn, som ej kan fatta en så hög karakter som Majkens. I denna sak kandet nog anstå dig att ta hennes försvar, men uppstudsighet mot en faders vilja är icke något godt virke, när man vill bygga bo för äktenskapet. j Nej, men, Thorborg, skall du tala ur denna ton? Skall Majkens egen vän icke bättre förstå och uppskatta henne? Jag säger dig att Majken icke gjort detta af tanklös lättsinnighet, utan emedan hon föraktar dumma former, som passa för trånga själar, men ej för hennes fria och kraftfulla ande. Ja, kraftfull må hon vara, men huru du kringgår hufvudfrågan, så står den ändå qvar: hon har förolämpat fadern i hans rättigheter, och hur högt jag än älskar och beundrar Majken, så får du mig aldrig att gilla detta. Prat, prat, prat... För resten, lilla älfva, passar det ännu mindre för den hurtiga Majken att å i ledband, då det ej har någon förnuftig grund för sig, än att slita det. Dock: ingenting blir slitet — dertill har Majken alltför ädla principer. Men vår ungdom går nog åt och ett stycke af medelåldern också, innan hon, oaktadt sitt välde, förmår köpman Moss att vända sin afviga hand rätt mot mig.