Aftonbladet – 11 januari 1859, sida 3

Äfven kan man Jätteligen finna, att på den så kallade klassiska linien under en sådan läseordning det icke kan vara mycket bevändt med läsningen af de moderna språken, utan hvilkas grundliga kännedom det icke kan blifva fråga om någon verklig bhumanistick bildning i det nittonde århundradet. Med on sådan fördelning och föredragning af lärcämnena inom elementarläroverket uppfostras oundvikligen en generation, som, med undantag af några mera framstående individer ibland sig, skall komma, för att dömma af erfarenheten, att ega klassisk bildning, i allmänhet tarfiig nog, såsom sjelfva kärnan af sitt vetande, raen en alliför ofullkomlig kännedom om de moderna språken, som dock utgöra nycklarne till skatter af vetande, till vetenskap och konst, hvilka äro ojemförligt rikhaltigare än de, hvilkare de klassiska språken förvara. Att de, som på vårt vanliga skolsätt studerat klassiska språk, liksom på Vierabend efter ett sådant studium, under fortsättning deraf eller annan vetenskaplig sysselsättning, med lätthet kunna tillegna sig de lefvande språken, har erfarenheten visat vara ett grundlöst och osmakligt prat, vid hvilket allt förståndigt folk längesedan hunnit utledsnas. Vi tro visserligen, att vid åtskilliga svenska elementarläroverk nu för tiden en bättre undervisning i de lefvande språken meddelas än förut; men huru många medelålders eller ännu äldre personer, som njutit undervisning vid elementarläroverket i sitt äldre skick och som hysa anspråk på att ega humanistisk bildning, finnas väl, som förmå att med ledighet och säkerhet nedskrifva ett bret på tyska eller franska? Helt säkert ganska få. Det förljudes, att förhållandet icke skall vara mycket annorlunda med de lärde vid sjelfva universitetet, med undantag af dem, som äro lärare i lefvande språk eller genom utrikes resor fått tillfälle att lära dessa. — De-ega visserligen, säges det, så stor kännedom om dessa språk, att de kunna studera sina egna Jläroämnen; men då de hafva något vetenskapligt att meddela utlandets lärde, vända de sig gerna till sina skrifkunnige vänner; och infinner sig på besök en fransman eller en engelsman, visa sig många bland de lärde vara infadtes, behöfva tolk eller hålla sig undan. Man må vända sig åt hvilket håll som helst, så finner man bekräftelse derpå, att en dålig och bristfillig undervisning i de moderna språken i barndomsoch ungdomstiden för alla, de må sedermera kallas -blott bildade eller till och med lärde, medför ett ondt, hvilket de efteråt icke ega kraft eller håg eller tid att fullkomligt bota och öfvervinna.! Ve Rv Det är äfvenledes klart, att med en sådan läseordning, som den ifrågavarande, ej heller undervisningen i naturvetenskapen kan skör tas meå nog allvar och kraft. Denna punkt anse vi förtjent af en synnerlig uppmärksamhet. Striden mellan de gamla och nya skolåsigterna har genom deras oefterrättliga envishet hvilka förfäktat de förra, blifvit bragt derhän, att man gått till ytterlighet å ömse sidor och gjort orimliga påståenden i motsatta riktningar. Från ena sidan har man hört yrkas — förmodligen i vredesmod och af lättförklarlig harm öfver motståndarnes halsstarrighet — att de klassiska språkens studium icke borde alls förekomma in:om elementarläroverket, utan förläggas till universitetet; möjligtvis också har sådant blifvit yrkadt af fullkomlig. öfvertygelse, under den förutsättningen, att det snarare blefve en möjlighet att helt och hållet ur elementarläroverken uttränga de klassiska språken, som, med en sådan läseordning, som t. ex. den i Upsala katedralskola, stode i vägen för all tidsenlig eleme arbildning, än alt bringa deras blinda förfäktare till en billig eftergift. Men ehuru de klassiska språken, såsom numera ej en absolut nödvändig del af den bumanistiska bildningen, böra vara ett valfritt ämne, att de kunna förbigås af dem, som för deras studium icke -ega fallenhet och förmåga, och deremot studeras af dem, som denxtill ega håg och kr.ft eller behof för något sitt ändamål i framtiden, äro de dock alliför svåra för att i allmänhet kunna med någon större framgång börja att studeras först vid universitetet: det bör för de studerande finnas tillfälle lemnadt att läsa och grundligt lära dessa språk redan vid elementarläroverket; hvilket är någonting helt annat än att, utan urskilning och fästadt afseende på olika grader af förmåga och fallenhet, tvinga gossar i klunga att läsa lair, och detta redan i skolans andra klass och sedan hela vägen uppåt. Men om latinet skall studeras så, att dermed blir någonting bevändt — och detta kan endast ske af dem, som dertill ega förmåga och fallenhet; för andra blir det en verklig tidsspillan, ett arbete utan tillräcklig valuta för många års möda — så måste detta studium börjas i elementar!äroverket. Men fullt ut lika orimlig är de klassiskes tendens, många bland dem åtminstone, att antingen rentaf hänvisa naturvetenskapen till universitetet eller, om detta icke numera låter sig göras, så vidt som möjligt inskränka lärotimmarne för detta ämne vid elementarläroverket. Orimlig måste den kallas, denna tendens, ty det är att märka, att om också de klassiska språken kunna undvaras i fråga om den humanistiska bildningen, så kan naturvetenskapen det alldeles icke; den är nu för tiden och allt framgent ett nödvändigt humanistiskt bildningsmedel. Och såsom de klassiska språken i allmänhet icke skulle komma att studeras, såframt ej hågen för dem blifvit väckt och början med deras studium gjord redan vid elementarläroverket, så skulle, under samma förutsättning, i allmänhet natur