Aftonbladet – 5 januari 1859, sida 3

fylla ju blott — heter det — en hög, ädel pligt, då de bilda en ny frisk stat inom det gamla murkna samhället. Man tror att det ör fråga om att recipiera allt svenskt mankön inom hvarje socken. Hvarföre qvinnokönet icke insläppes, har man mycket funderat på. Menige man måste naturligtvis tro, att det :i mörkret arbetande sällskapet sysselsätter sig med mörksens gerningar. Emellertid kunna vi upplysa allmänbeten om, att logen icke. sedan pressen börjat irifva med frimureriet, vunnit särdeles många adepter.. Större delen af de mera intelligenta kunna icke förmås att handtera slefven och skrapan. Salomos vishet beveker dem icke. Öfvertygelsen, att hemliga ordnar äro förnuftsvidriga och icke höra hemma i vår tid, börjar i länet utbreda sig. Sjelfva prins Oscars uppträdande härstädes. har icke kunnat hindra förståndigt folk att skratta rätt bjertligt och godt åt hela strunten. Här i orten har, liksom annorstädes, ettbegär visat sig att bilda loger och afbalkningar inom kyrkan. Härigenom hafva vi fått mormoner, baptister, sirapister och Stenholm; den senare märkvärdig som religiönsreformator i Kalmar och beskyld för att bestrida bättringens nödvändighet, såsom varande alltför svår. Men då presterna i stiftet, uppmanade af sin chef, i allmänhet icke anlitat andra vapen mot separatisterna än upplysningens, ha de predikosjuka männen och qvinnorna börjat tystna. och en och annan from själ börjat finna, att ban med sin lilla särskilta åsigt kan trifvas äfven inom kyrkan, isynnerhet sedan han märkt det vara omöjligt att blifva martyr. Poströfveriet i närheten af Staby harlänge utgjort samtalsämnet i alla kretsar. Man vet ingenting mer än det tidningarne berättat. Polisen har gjort allt hvad i dess förmåga stått, för att söka upptäcka posttjufvarne. men den är häri lika olycklig som den stockholmska i att taga reda på öfverstinnan Sederholms mördare. Att två tidningar i en småstad gerna småträta, i stället för att diskutera allmänna frågor efter olika åsigter, är en gammal erfarenhet. Barometern och Kalmarposten ha svårt att en enda vecka kunna förlikas. Rättvisan fordrar dock det erkäsnande, att Barometerns doktor E—m alltid är den som anfaller, fastän han söker inbilla allmänheten. att han aldrig får vara i fred för en mängd aristokrater, som skola finnas i Kalmar och dess nejder, ehuru man har svårt att få reda på mer än fyra å fem adliga familjer i hela trakten. Allmänna opinionen är den, att E—m är alldeles oefterrättlig som publicist. Herrarne betrakta honom som en processmakare, bönderna likaså. På gamla dagar har han så vanvårdat både sin poesi och prosa, att den blifvit ett åtlöje för allt intelligent folk, isynnerhet sedan en qvick penna tagit sig före att i Kalmarposten häröfver skrifva en mördande kritik. Visserligen har E—m indirekt flytt till Svenska Tidningens barmhertighet; i hvars kölvatten han seglar, genom att berömma både den och sig sjelf för pur konservatism och en rojalism, som håller profvet både i vått och i torrt, men hufvudstadskamraten tycks liksom litet skämmas för att tillbaka komplimentera sin oförliknelige broder i Småland. Såsom ett bevis på huru -E—m hjelper Svenska Tidningen att shöja pressens anseende, torde böra nämnas att han i år med det gröfsta artilleri anfallit en af samhälle. mest; nitiska och verksamma personer, ektor D—m, derföre att han lösligen förmodat honom ha skrifvit en skämtsam bit i Kalmarposten. Icke nog härmed, vår gode doktor gick ända derhän i ursinnighet, att han angrep en gammal madam, som aldrig skrifvit annat än räkningar, endast derföre att den beskedliga menniskan råkade hyra ett hus at rektorn. Men saken bar äfven sin allvarsamma sida. E—ms ständiga anfall mot personer, som skrifva i liberal anda, afskräcka mången från att offentligen framstå och verka för allmänt framåtskridande. Kalmarpostens nuvarande redaktör har dock emellanåt ickej skytt att verka för en och annan reform; en god vilja tillerkännes honom allmänt. Korrespondenten tror sig uttrycka den upplystare allmänhetens tanka, då han uppmanar honom att lemna grälet med E—m alldeles åsido, och i stället oförskräckt fortgå på den sansade liberalismens bana. Y. REDERIER