Aftonbladet – 5 januari 1859, sida 2

ben -Guldbrandsson, -kapellpredikanten vår hade just kommit i taget med. sina utförsgåfvor och gick väl sina tolf, eller tretton knor i-farten fr måt på himlavägen, alltmedan han jemt och samt tittade genom fönstret ut i sjön — för se, kapellet ligger ytterst på udden, liksom en kan föreställa sig Noaks ark på berget Ararat, och predikstolen står. vid ena fönstret .. Nå, han hade redan läst opp vanjelt och huggit ett godt stycke in på ingångsspråket, Vi bedje Gud, rise åhörare., sa ham, att j.må uppfylde varda med kunskap om Hans vilja uti all andelig vishe och förstånd, sa han, så att j vandren värdigt Herran, till all välbehagli.hbet, sahan, ;samt uti alla goda verk fruktsamme ären och) — och immer bas hade -han ögat i fönsterrutan — och, sa han, stillväxa i Guds kän.,. kön... kän .. Ta mej fan, ha vi inte der makrilln!s svor han tvärt till... vAmen!s Och med det: samma rugade han ned från predikstoln och vi alla åhörare etter ut, Trefligt -fan så roligt! utbrast.sher Moss, skrattande.: Jo, det är en tujour karl, den der Guldbrandsson, må herr Holt veta. Ruter i krtoppl Nå, bur fritt det än gick till här i skärgården på den tiden, fick han väl ändå sota för det der? frågade den, sednare, Ja, nu påminner jag mig: han blef inkallad till biskopen i Göteborg att stå till ansvar. Men Guldbrandsson är ingen lätt fisk att fjälla, Han hade letat opp en gammal förordning från Carl XI:s: tid, som säger att när hyval kommer till strand, då må gudstjenst afbrys. tas; och som gubben förklarade — han har sjelf berättat mig det: jag var icke här den tiden — att makrillen har mycket bättre kött än hvalfisken, hvarföre förordningen vida mer borde gälla den, så kunde konsistoriigubbarne icke: annat göra än dra på munnen och låta honom fara sina firde)... Men stopp — nu ärovi framme. Gör klart Gädda! Vi lägga till vid nederbryggan., ), Sann händelse,