Aftonbladet – 3 januari 1859, sida 3

Åhjo, ty det erinrar mig att du fick en hustru utån hemgift... Men hör nu, Åke, hvad jag vill förklara dig — och mins det väl! Min natur är häftig. Jag är stolt och ofördragsam emot hvem det vara må, som vill nedrätta mig inför mig sjelf, men mild och mjuk i dens hand, som behandlar mig med ömhet.x Nå, men säg, hvilken natur antager du, när du sjelf nodvälter dig inför din man? Emilia blef dödsblek. Hon kramade i sin hand de mjuka lockar, som hon förut rullat omkring fingrarne. Men sedan hennes ögon ett par gånger öfverhalkat mannens ansigte, som uttryckte en fullkomlig sjelfoeherrskning, vände hon sig om och gick ut i nästa rum. . Då hon var borta, tog Åke sin hatt, lade bort den igen, såg åt dörren och gick tre eller fyra gånger öfver rummet. Derefter fattade han hatten på nytt och gicx ut hvarken mer eller mindre fort än en menniska;, som går i vanlig bekymmerslöshet. Det nygifta paret hade ankommit till fiskläget under en af dessa sommareftermiddagar, hvilkas skönhet är skönast bland haf och klippor. Solens glödande strålar voro gömda bakom en kolossal molnstod, hvilken, tidtals sönderdelad i hvarjehanda gigantiska dimbilder, klart afspeglade sig i, gamla Kattegats blågröna vatten. Och så djupt var det lugn, som rådde i hela naturen, att endast de obetydligaste miniatyr-vågor sqvalpade mot sandrefvens stenar och tång. Ett baf i sömn är någonting audomligt. Vi tycka oss i det se bilden af den gudomliga långmodigbeten. Dock, långmodigheten tåger slut, och åst med skummantie jär: rå fallna: det suckar och det klagar, hejdar sig. ej förr än ett allsmäktigt Varde stilla ! bjuder det att somna, på nytt. år Men vi återvända till Åke Hjelm, den tet. g