Aftonbladet – 24 december 1858, sida 3

BLANDADE ÄMNEN (Insändt.) Till Adam ooh Eva. Julaftonen. Vårt gamla stam-par! Jag ofta undrar att på er namnsdag man er ej ger densamma gärd som kanonen dundrar för dessa kärilv af stoft och ler., som — huru illa de äro gjorda — dock gå och gälla för Herrans smorda, och hvilkas höghet sig grannast ter, 2 när den beskrifs af Ernst Ludvigs fjäders och deras lofsång herr Bjursten qväder. Hvad vore dessa och vi väl nu, oni ni ej varit, ni gamla tu? Vi då ej haft våra sälla stater, der en i nåder är allas pater, som styr och ställer, hur helst han vill, för Kf och välfärd på samma viset meå allt hvad hörer oss alla till som ni med djuren i paradiset på denna menlösa sällhetstid, då allt derinom var dröm och frid och ni till förebild, utan tadel, af lejon-racerna skapte adel och hängde band på så månget lam, som fiket trängde till er sig fram, en mönsterskara i Edens-dalen lik den, som nu uti hofmanssalen ur purpurmanteln får lif och di bland gunstens djupa frimureri. Men, ack, hvi skulle ni äpplet smaka? För denna farliga kunskaps-kart fick drömmens menlöshet åt sig maka, och frihetsskränet tog sedan fart med press och crimina majestatis och allt det der — sapienti satis — som hela verlden och äfven vi för er aptits skull ha råkat i. Dock — tyst med detta så hemska minne, då eder namnsdag i dag är inne! Ni lagt till ro edra trötta ben, och ej ni ser huru dagen strålar af skaparfrälsningens milda sken, som ingen stoftverldens pensel målar; om än den vore som himlen ren. Förlåt, ni gamle, att jag för resten er glöm er bort för den stora festen! Jag stått på marknadens trånga torg — och frigjord nu ifrån jordens sorg, jag går till hemmet, der fröjden gästar, med fickan full utaf hus och hästar och möts af småbarnens yra dans iunder julgranens höga glans. 3 O—Ån,