Aftonbladet – 23 december 1858, sida 2

hvar och en, som närmare granskar hr Brauns individualitet, sådan den framträder i hans dikter, finna, att jemte den satiriska qvickheten finnes hos honom ett hjerta, sam känner djupt för allt menskligt, en godsinthet, som dock icke minskar den fiend-l: skap han känner mot flärden och lumpenheten under dess mångfaldigt skiftande former, eller den frisinthet, med hvilken han vänder sig emot allt, som i hans ögon representerar förtrycket, äfven om han härvid någon gång tager miste och sammanblandar de moraliska banden med det konventionella tvånget och godtyckligt pålagda bojor. i a: Med erkännande af dessa förtjenster måste . man villigt medgifva, att hr Braun icke hus-l. hållat rätt försvarligt med sina ansenliga skalde-pund, att han offrat nog mycket åt den dåliga smaken hos den sämsta delen af hans: läsare och att han bland sina dkter inmängt mycket, der det tvetydiga eller till och med det tydligt råa och lasciva utgjort den enda kryddan, och der icke en gång någon qvickhet funnits, som i någon mån kunnat legiti1 mera djerfheten och grofheterna. Hr Braun har jemte de förtjenster, som vil förut anfört, ytterligare en, nemligen att vara ganska produktiv. Antalet af de volymer, med hvilken han till jularne uppvaktat allmänheten, är icke ringa. Äfven i år har han infunnit sig på paraden. Den glade skalden har — hväd man kanska icke allmänt vet — en omfattande kännedom om Sverges äldre och nyare poetiska litteratur. Denna kännedom sträcker sig ända till sal. Wellanders sentenser i Prinsens abebok, bland hvilka en lyder så: Liksom till öfverflöd ett fåfängt Z vankar, Så röjs bland många ord rätt ofta brist på tankar. Braun har erinrat sig dessa ?gudomliga alexandriner? någon stund, då han tyckte sig sjelf ha hunnit i sin lefnåds abebok till det öfverflödiga Z. Deraf denna kalenders titel. Och sedan skalden gifvit sina läsare denna förklaring, säger han dem farväl, kanske för alltid, och tackar för god vakt. Man läser i företalet dessa ord med en viss saknad, ett visst vemod, som ordet farväl? alltid innebär, men i detsamma får man genast ett litet nytt hopp om återseende genom orden; Nu återstå för mig blott Å, Ä och Ö, Sen kan det vara tid, att lägga sig och dö. Om vi ej allt för mycket missminna oss utgör detta fåtängt vankande? Z den trettonde volymen, som Braun utgifvit. ; Talet är icke godt att stanna vid. Och ehuru skalden en vacker dag, eller kanske snarare en ful dag, något ledsen vid lifvet, på en kyrkogård gör sina funderingar: Hvar skall jag lägga mitt lilla hus? Jo här på kullen, så grön och ljus, Fast icke utsigt jag just behöfver, Sen gröna torftaket växt deröfver; så vittna dock de flesta öfriga stycken isamlingen om oförminskad lifskraft, så att man väl ännu kan BKoppas ett återseende i. denna verlden. Bland 49 smärre versifierade stycken i Z finner man omkring en fjerdedel tendensstycken. Poesien har här ofta fått vika för någon opoetisk, om ock varm känsla, åt hvilken författaren velat gifva luft. Braun är i denna volym vid ett ganska polemiskt lynn : Han polemiserar med Fredrika Bremer, med hr R. v. Kremer, med prins Oscar och H. Bjursten. Stycket ?Siskonkorf i Surkål?, som skall vara en parodi på R. v. Kraemers ?Diamanter 1 Stenkol är ganska roligt, men slår icke hufvudet på spiken. Mot prins Oscar och I Bjursten förer skalden ett ganska barskt tal då han vändande sig specielt till dem, förI dömmer det t mma och ihåliga braskandet med svenska minnen. Riksdagsbonden?, Riksdagsborgmästaren?, ?Börsvinglarne 1857? äro tidsbilder, som dock genom sin något bjerta färgläggning icke bli fullt träffande, utan skjuta något öfver målet. Epigrammerna ?till den lille? äro skarpa anfall emot en personlighet, som varit föremål för mera blodiga attentater. Kunde han slås ned med ord. så låge han visst redan för Victor Hugos försök. .i den vägen, eller för utrop som detta: Tyvärr, den mannen är ej så liten Och slukar djefvulen en gång den biten, Så spyr han ut den på stund igen, Att folk och frihet förderfva än. Löftet, Snön i April, Den förälskade skolläraren m. fl. utmärka sig genom -den qvickhet och den lätthet i formen, som ut-j märka författarens bättre stycken. Åtskilliga j andra, t. ex. Välgörenhet i tysthet,, Förbehåll, Religionsfriheten m. fl., äro deremot 1så obetydliga eller hemta så hela sin betydenhet från någon slipprig antydning, att de saklöst kunnat vara borta. Hvarföre i en samling af dikter införa en sådan versifierad lapprisanekdot på fyra rader, upptagande Jen hel sida uti boken, som, följande ben:ga Afrågan: t Jag frågade en högvälboren löjtnant, ung Och rik och riksdagsman och stolt trots någon kung Vid hvilken flod;säg, ligger Frankfurt an der Oder?, Hur fan, var svaret, kan jag känna alla floderi Olof Silfverlod? är en fulländad ballad om ryttaren, som drog ut i krig och blef borta i tio år från sin maka och fann henne trogen och sörjande, då han slutligen kom hem såsom ryttmästare. Man kan vid åtskilliga sådana stycken af v. Brauns hand ana, att det icke är hans hjerta som har någon del i hans antagna råa sätt att låtsa sig betrakta qvinnan snart sagdt endast såsom en hetär, såsom yng