Aftonbladet – 20 december 1858, sida 2

— När ett sällskap af riddarhusledamöter bildar sig i tysthet för något förment fosterändskt ändamål, med den ultrakonservative hr Carlheim Gyllenskjöld samt den ortodoxt ultrapietistiske frih. Jonas Alströmer till ledare; och när Svenska Tidningen, döljande sistnämde förhållande, inför allmänheten framställer ett under sådan ledning stående sällskap såsom åsyftande införandet af en friare ch friskare itisk anden, samt sjelf visar örtjusning häröfver; så har man väl fullt skäl att anse den så oförmodadt i December påkomna frihetsoch friskhetskärleken hos tidningen för ingenting annat än ett sirupsfat att fånga Fugor uti. Derföre sade vi häromdagen ironiskt, att Svenska Tidningen nog hädanefter skulle bli en oppositionstidning — om blott icke, tillade vi, det förargliga inträffade, att den stackars oppositionsfärdiga tidningen aldrig lyckades uppleta något för henne passande tillfälle att göra opposition mot en nådig öfverhet. Detta kunde Svenska Tidningens spiritus rector icke smälta. Han uppträdde i lördags emot oss som en äkta, ehuru något moderniserad Jacob von Tyboe. I förbigående sagdt ådagalade ban märkvärdiga anlag för denna roll, långt bättre än den som vi här å scenen sett utföra densamma. Hör hur det ljuder och dundrar i Svenska Tidningen: När vi sett hvilka stympare de der oppositions-publikanerna äro, så har det sannerligen lekt oss i hågen att draga oppositionspliten och visa dem hur det skall gå till. Vi skulle försann slå sjutusen i taget — vi skulle bringa oppositionen till heders — vi skulle lyfta frågorna till en regeringen värdig höjd — vi skulle skaffa oss aktning och göra oss hörda ända i månen — när vi skrefve ett ord på en sten, skulle man dermed kunna slå ihjäl en tjur; men — —