Aftonbladet – 20 december 1858, sida 2

Du skall utan tvifvel uppfylla ett stort kall i framtiden, men akta dig för din ärelystnad, akta dig att röra vid — kronant tillade hon hviskande. sDu yrar! sade Johan och lade sin hand öfver hennes mun. Jag eller — dun, hviskade hon åter. Jag känner betydelsen af den svärmiska blick, som lyser i ditt öga; din fantasi uppdrifves af din nerfretlighet. Lugna dig! bad han, då han såg Kristian Albert lemna drottningens salong och med ögonen söka ett föremål, hvilket han ej misstog sig vara just Ingeborg. Nej, sade hon, ndet är ingen nerfretlighet, det är icke stundens sinnesstämning, som ingifvit mig detta. Jag har blott fattat tillfället att kunna säga dig det.o Tyst! sade Johan, då han såg hertigen nalkas. Afvänd honom! sade Ingeborg och sköt brodern sakta bort. Men hertigen hade redan upptäckt henne och nalkades med raska steg. Man skulle tro, sköna fröken,, sade han, att edra tankar voro långt borta från hvad som i detta ögonblick fäster allas uppmärksamhet. : Jan, sade Ingeborg, jag tillstår att verkligen nyss voro frånvarande; men icke tanken omfatta tusen föremål utan deltagandet för något deraf försvagas? Det vore en tröstande föreställning den, som aldrig vågat smickra sig med el deltagande; han skulle då åtminstone kun hoppas att fylla ett af de tusen rummen, hvilka ert intresse är fördeladt. Ingeborg slog ned ögonen utan att svara Jag hoppas, återtog hertigen, ni ej må rneka mig denna anspråkslösa förhoppnin, Den skulle lika litet anstå er, min furs som mig dårskapen att sätta tro dertill. Ni tviflar således på mina ord? Icke då ni talar i egenskap af fur: men...n ND en wo a Tv Mig, aldrig t vi mera oförstäldt sanningens språk än c Min furste, värdes afbryta detta samts Grymma! Ni tror då icke att furstars hj tan äro skapade att såras af skönhetens behagens likgiltighet? Om Kristan Albert icke var hugad att un fylla Ingeborgs bön, skedde det dock på sätt, som han ej kunde hindra, i det h sista ord öfverröstades af det skott, som fi Kronoborgs vallar lossades såsom helsning den holländska flotts.. Med detta majestätiska buller följde obarmhertigt genomträngande skri oafs af Pelias, hvilken vid det oförmoda dusdret hufvudstupa rullade ner i sin m mers knä och vid det strax derpå följan tycktes, lik en Oktoberfiga, sjonka i d dens dvalar (Eorb, följer.)