Aftonbladet – 20 december 1858, sida 2

0 ättvisa domar, hvilka sedan stå för efter ver den som en brottets skylt öfver ett oskyl digt namn! Hur liten ganning och hur myc ken falskhet ligga ej i menniskans omdömen och likväl, finnes väl något hvarmed så lös banäålas ? Edra känslouttryck äro ieke här på sir rätta plats. Tillgifven Polen, torde ni ins att jag måste dela dess allmänna tanke. Och Marie Casimir gjorde ett steg för att lemn: rummet. Nej, lemna mig icke! Hör mig: Om n älskar Polen, kan ni icke med likgiltighet sc en skugga skingras, som kastat en fläck på er af dess söners ära. Är det er kärt så stanna o stannal Och Mikael böjde ett knä föl Marie Casimir. Hvad här ni att säga? frågade hon och stannade. Att intet förräderi någonsin bott i mit hjerta, om ni ej det så anser, att jag före. kommit ett lönmord på n monark, hvars godbet jag och den vän, ödet gifvit mig til fosterbroder, hafva att tacka för vår första lyckas blomstring, och hvars dygder äfven af hans fiender måste erkännas, Och nu berättade Mikael med sin vanliga enkelhet och oförst ld vt hvarje omständighet som börde till haus anklagelsehistoria. Fördöm mig, säg mig att jag handht emot hederns lagar, om yert. hierta, förmår Jotu, alutade ben. Jag tillstårs, sade Marie Casimir, hvars känslor brunno varmt för alla stora och böga dygder, att de prof, mhaftatt genomgå. varit svåra, och att en skontammare dom än menniskornas, bör gifvas et af ert eget samvete. Ni fördömer mig då icke? Jag vet knappast htr j g skulle handlat annorlunda i ert ställen stammade Marie Casimir. Hvilket ord från ed löppar! Och han kastade sig för hennes ftter. Ack,ert hjerta, sä varmt för vänskape,, skall ej neka att hugsvala Stephanie med den trösten, att det föremål, som en gång vatm hennes hjerta, ännu ir det värdt. och jag Vågar säga att just det ofter, som aflägsnat det från sin ömhets ljufva föremål, gjort det mera förtjent deraf Bed mig icke tala till er fördel! Hvad min enskilta tanke än må Vara, tillhör det mig cke att urskulda er. rt uppförande, sådant Ni berättat mig det, och sådant jag med bekantskap af er kar.kter sedan fordom tilltror rr det, är allt hvad jag kan tillåta mig säga henne. Ni gör henne till min domare? O Gud, 1å är jag trygg för utslaget!s Tyvärr b Tyvärr, säger ni? Åck. emedan hon ej skall försumma fatta Warje halmstrå, hvarvid hon kan binda hopet om er oskuld, och den skall för hennes jerta blifva den enda stötestenen på dess väg ill himlen. Tvärtom! Eller ni bar aldrig älskat?,