Aftonbladet – 20 december 1858, sida 2

Jag vill göra lord Derby den rättvisan, ehuru han är min politiske motståndare, att han uträttat mycket godt sedan han kommit i spetsen för affärerna. Nu omnämde judebillens genomförande och premierministerns tal i Guildhall, ett tal, som höfdes en statsman, hvilken, utan att i ringaste mån äfventyra sitt lands ära och värdighet, önskade underhålla ett vänligt förhållande till grannstaterna samt i allmänhet fullfölja en tredspolitik. Om det fuvues ett land, hvars sjelfva säkerhet berodde på bibehållandet af en fredspolitik, så vore det England. Talaren vill ingalunda fred för hvilket pris som helst. Han förordade blott en politik, som i allmänhet afsåge fred, och som icke blandade sig i andras angelägenheter. Efter att ha kastat en blick på pressen och ogillande anmärkt vissa ledande tidningars maner att ständigt utfara emot Frankrike, i stället för att förorda de politiska rättigheternas utsträckande till den stora massan af sitt eget lands folk — öfvergick tal. till det egentliga stora ämnet för hans anförande och för tidens ki en retorm af underhuset. Han hade icke sett sin aktade och förträftlige väns, hr Brights reformbill; men han vore öfvertygad om att förslaget, såson: utgånget från denne ledamot, säkert skulle — om det ock ej ginge så långt som alla lanI dets reformvänners önskningar — likväl komma att innebära en verklig och solid förbättring i representationssystemet. Den första fråga, man i afscende på detta ämne hade att göra sig, vore huruvida en reform vore af behofvet påkallad; den andra hvilI ken slags reform man önskar; den tredje sättet, hvarpå en reform n:å kunna genomföras. I afseende på den tredje frågan, hvilken talaren först upptog till besvarande, trodde han, att om man ville vinna någonting verkligt, så måste man göra sig beredd på att uppoffra smärre skiljaktigheter. De, som i fråga i om reform endast vilja gå ett litet stycke väg, måste hålla till godo med att få gå litet längre, de åter, som vilja tillryggalägga ett mycket långt stycke på deona väg, mäste hålla till godo med att icke få gå I fullt ut så långt. Genom en sådan förening af krafter kunde man bli i stånd att genomföra goda, värderika åtgärder, så att national:epresentationen blefve förbättrad och fölket erbölle en mera verklig köntroll öfver landets styrelse. Det var på detta sätt som 1832 års reformbill hade blifvit genomförd. Man har i våra dagar vant sig att mycket klandra nämde reformbill; men den var en verkligt storartad åtgärd, om man jemför densamma med den sakernas ställning, som förut egde rum. några år innan billen antogs kunna bevisa, att 145 personer, dels lorder, dels mäktiga underhusledamöter, tillsatte majoriteten i underhuset. Det måste medgifvas, att det nu gällande representationssättet utgjorde, jemfördt med tillståndet före 1832, ett större framsteg än hvarje nu vidtagen, välbetänkt reformåtgärd skulle innebära i förhållande till hvad man nu eger. Menniskorna äro numera ej heller så uppskrämda vid blotta tanken på en reform, Talaren påminde sig huru sir Robert Inglis förutspådde, att ifall 1832 ärs reformbill ginge igenom, skulle det 10 år derefter icke mera finnas någon konung i England, och lorderna skulle drifvas ut ifrån öfverhuset. äl, man hade likväl ännu qvar en tron och på denna tron en suverän, måhända den mest vördade och älskade som någonsin regerat öfver England; och man har ännu ett öfverhus, oplockadt och fullfjädradt. Hvad man nu fordrade vore att få ha ett underhus likasom et: öfverbus, och att detta underhus utvaldes af folket, icke tillsattes af lorder; att man erhölle en vallag, som skyddade den röstande derigenom att den gaf honom rätt att begagna slutna sedlar. Hvad som först faller i ögonen i afseende på representationssytemet och som tillika fullkomligt besvarar den första af de trenne frågorna, nemligen huruvida en reform är behöflig, är den omständigheten, att af fem millioner tullvuxna manspersoner i England knappt en million åtnjuter valrätt. Ett sådant förhbällande kan ej ega bestånd. Lord Macaulay har gan-ka riktigt sagt: Det. bufvudsakliga skälet till revolutioner år att nationerna gå framåt och konstitutionerna stå stilla. Må man derföre i England, der folket går framåt, låta konstitutionen göra detsamma. I afseende på den vigtiga frågan, hurn långt val rätten borde utsträckas, förklarade talaren sig vilja understödja det förslag, som vunne bifall af flertalet bland uppriktiga reformvänner, hvad som syntes mest sannolikt att kunna genomdrifvas och som innebure verkliga fördelar för landet. Och han skulle, icke låta atskräcka sig från att lemna sitt understöd åt en moderat reformåtgärd derföre att en sådän icke vore fullt öfverensstämmande med de teorier om rösträtt, hvilka hvar och en, han må vara tory eller liberal, måste inför sitt eget förnuft och samvete bekänna. Men denna fråga måste behandlas praktiskt, man måste se till hvad som kan genomföras och om en moget öfvervägd bill lägges på underhusets bord, och -derpå efter att ha cirkulerat genom landet erhåller de stora mötenas godkännande, må då hela reformpartiet förena sig som en man och genom drifva förslaget inom lagstiftningen. Öfver den finansiella reformen utlät sig talaren sålunda: I intet afseende visar sig måhända nödvändigheten af en reform tydligare än i frågan om detta lands enorma utgifter. Jag fruktar, att man i allmänhet icke har riktigt reda på beloppet af nuvarande statsutgifter. Vära anslag till armen, flottan och artilleriet uppgå till mer än 22 millioner om året, och 1835 ansåg hertigen af Wellington 11 till 12 millioner tillräckliga till landets försvar. Då det påstås, att österländska frågan blifvit reglerad genom sista kriget med Ryssland, hvad kan väl då vara orsaken. till så enmrma utgifter, och att man ytterligare begär förhöjning i den nuvarande budgeten? Det ligger i. engelika folkets intresse att göra indragningar i utgiftsbudgeten. Engelska parlamentet kan ej uträtta någorting i den vägen, af det enkla skäl, att inom desamma finnas för många ledamöter, som sjelfva ha intresse i att bibehålla dessa höga utgifter. (Hör, hör!) I afseende på den slutna omröstningen finnas många, som betrakta den frågan såsom af mindre betydenhet. Jag åter anser den vara en lifsfråga för valens frihet i ett land, sådant som detta. Hvilken reformbill man än må antaga, kommer den, såframt ej denna punkt deruti intages, att bli ofullständig och onyttig för det dermed åsyftade ändamål. Jag anser ingen punkt i bela reformfrågan kunna pårökna så många anhängare som denna. Vi böra derföre icke antaga någon bill utan detta vilkor. Den slutna omröstgingen är ett conditio sine qua non.a Talaren skildrade derpå de stora olägenheterna af patronaget i befordringsvåg, visade huru inom armen, flottan och alla statens embetsverk platserna icke utdelas efter förtjenst, utan at dem, som ega politiska och familjerelationer, samt ådagalade, att hvad man kallar aristokratien åtnjöte en alltför stor del af de förmåner, som åtfölja statens embeten och tjenster. Följderna af ett sådant system lades tydligast i dagen under kriget på Krim. Genom en reform i denna punkt skulle man icke allenast häfda hvarje medborgares rättigheter, utan äfven parlameniets oberoende. I närvarande stund hade nemligen detta patronage, som dagligen äri stigande, antagit en sädan karakter, att parlamentsledamöter, som icke äro fria från menskliga naturens svagheter — och hvilken är val fri från sådana? — ofta finna sig just på grund af detta samma patronage, hvilket ligger i händerna på ministrarne för dagen, lockade att afvika från detta oberoende i politiskt handlingssätt, som deras valmän så gerna ville se dem iakttaga. Man borde derföre vid roten angripa detta korruptionssystem att medelst politiska och familjeinflytelser besätta alla offentliga platser, och gilva engelsmän hvad som ej är något annat än deras obestridliga rättighet. Öfver de arbetande klassernas befogenhet till politiskt inflytande yttrade sig slutligen talaren på följande sätt: Äfven de arbetande klasserna ha ett stort intresse i denna fråga. För egen del är jag ej rädd för att gifva dem ett större politiskt ivflytande; men jag vill vå nu yrka häruppå.. Jag är I icke någon sakförare för hvad man kallar allmän ! rösträtt. Man måste hafva en vallängd. Man måste ha något sätt att kunna ha reda på de röstande. Men i er nya reformbill måsten I på ett eller annat sätt taga den frågan i betraktande att kunna lemna