Aftonbladet – 11 december 1858, sida 2

flykten finna räddning för sig sjelf, men var beslva . en att icke qvarlemna något af sina bårn eller bar, arn i Slafveriet. Hon märkte också. att dessa hi er tillväxte.i antal, at: hennes herres affärer börade bli sämre och att han sannolikt måste säja ni ra bland sina slafvar, hvarvid lotten lätt kunce alla på hennes egna anhöriga. Dessförinnan vir et således nöd gt att fly. Mar tte tidun ill en följande natt och gjorde nödiga förberedelser. )å de vissie att man skulle söka med hundar vädia pp deras spår, voro de angelägna att förekomma etta genom ett ämne; som de Iade i sina skor och vilket hindrar hundarne att vädra negerspår. Hvildetta ämne är, behöfver här icke nämnas. Det r svårt för en negerslaf att erhålla det, icke derföre ait et är dyrt, men emedan han är skiljd från umgärce med civilisationen, hos hvilken ensam det ficncs tt tillgå. kännedomen om detta ämnes egenskaper. tgör en del.af det frimureri, som finnes bland sla arne i plantagerna; jag har tagit graderna cch ken cke öfverträuda mitt löfte. Inom denna familj af vå döttrar, jemte deras män och två barn, egde laty ensam några penningar; hennes små besparinar voro deras enda tillflykt. Sedan alla förberelelserna blifvit gjorda och den bestämda tiden nästan nne, ångrade sig hastigt en af Katys döttrar. Hon ade beständigt fruktat att misslyckas, hennes mod fvergat henne nu alldeles och hon vägrade att följa ned. I detta oväntade dilemma förblef-.den hjeltenediga -modren lugn och beslutsam och ville icke ippgifva sin plan. Hon hade tydligen fattat något eslut, som hon icke delgaf de öfriga. Eu timma öre midnatt uppbröt hela sällskapet, med undantsg vf den ena dottern, och påbörjade sin farliga vandrir g Jag kan icke underlåta att gifva er en kort skuIring af händelserna under denna farliga och mödosamma färd. Vid många tillfällen voro svårigheterna derunder så stora, att de kunnat uppväcka misströstan. Der voro sex unga barn att sörja för, somliga att bära, somliga till och med att gifva di, och alla att hindras från att gråta och klaga högt. Vidare måste de skaffa sig föda; ty det förråd de medförde var snart förtärdt. Under dagarne gömde de sig i mossar eller busksnår, ofta liggande hela dagen i vatten. Om natten: vandrade de långsamt, emedan de måste iakttaga tystnad och den yttersa försigtighet. Två gånger hörde de på afstånd hbudar skälla, men dessa tillhörde icke deras herre, utan voro tvifvelsutan på jagt efter andra rymmare; En gång, då de endast voro. någorlunda gömda i et träsk, som nästan var uttörkadt af solhettan, kunde de fuiet höra ryttare i närheten, hvilka ropade till hvaFändra. Af flera andra faror måste de hafva. varit omgifna, fastän de icke visste derom. Emedan de undveko de allmänna vägarne, äfven under den mörkaste natt, refvos deras kläder snart i trasor uti de busksnår; genom hvilka de framträngde. Nordstjernan var deras enda vägvisare; emot dennas riktning ställde de sin kosa, ty de hade ständigt hört att i hennes närhet fanns intet slafveri De sex barnen utgjorde svåra hinder för framskridandet; men deras fäder voro starka män och med synnerligt tålamod. Hjeltinnan i detta företag tröttnade icke för ett ögonblick. Befinnande sig långt bort från sin herres plantage, steg hennes mod till visshet om framgång, och hon ådagalade underverk af ibärdighet. Hon öfverradade vikar med ett tungt barn på sina axlar och samm öfver breda strömmar, med ena handen uppehållande samma börda. Flennes sins ne var så exolteradt, att hon knappast kunde sofva eller äta. Såsom ledare af truppen genom vildmarken, utgjorde hon lifvet och själen deri under hela den plågsamma vandringen. Huru länge de fröso och svälte på denna färd är Katy icke i stånd att säga. ITon trör att det måste ha varit fyra veckor. Omkring slutet af denna tid, några timmar efter det mörktet en afton inträdt, vandrade de öfver ett plöjdt åkerfält, men måste plötsligen stanna vid ett högt och på eget sätt bygdt staket. Under det de undersökte huru de lättast skulle kunna -komma öfver detsamma, visade sig oväntadt framför dem en manlig figur. Han hade. stått på andra sidan om staketet och hade hört och sett dem, fastän de icke märkt honom. Stor förs skräckelse intog dem för ett ögonblick, och de trängde sig alla omkring den stackars Katy, likasom för att hos henne söka skydd. De små barnen började gråta, hvilket icke var underligt, då detta var den förste hvite man de sett sedan de flydde från sin egare. Hvilka ären I? ropade mannen, mer flyktingarne gåfvo intet svar. En af männen nedsatte på marken det barn han bar på sina axlar, och ställande sig framför sin hustru till försvar, framtog: han ur sitt bälte en liten kort men tung klubba, hvarmed han var beväpnad, Främlingen frågade åter Söken. I vänner? Härp? svarade Katyr hastigt: Ack ja, herre! för Guds skull hjelp oss!. Genast öppnade han en blindlykta, som han förde med sig; och en klar stråle föll på flyktingarne. Bländas dö af ljuset, gömde de sina ögon, och mannen närmade. sig under tiden. Han fattåde genast sakens sammanhang. Varen lugna och icke förskräcktas, sade han; I ären nu bland vänner och jag vill taga vård om eder, Kommen med miga ig Flyktingarne yoro i Pennsylvanien! De hade påträffat första stationen af -Den underjordiska jernvägem, och denne mancvar dess ledande agent! Han tillslöt sin lykta och styrde sina steg motett ljus, som de nu först sågo glänsa öfver fältet på omkring en sjettedels. mils afstånd. .Det vär föreståndarens bostad. Då de uppnådde den, förde han dem fill en närbelägen lada, öppnade dörren och bad dem lägga sig på en stor och luftig höskulle, hvarest höet uppenbarligen vär afsedt mera för sådant ändamål än till foder åt kreatur. Här frågade han dem på deltagande sätt om någon af dem var hungrig. Katy berättar, att den milda, vänliga och medlidsamma rösten från denna goda menniska gjorde på hennes hjerta ett så öfverväldigande intryck, att hon brast ut i tårar. Alla tvifvel om uppriktigheten af hans visade vänlighet voro nu försvunna, och hon tillstod att ingen af dem, utom barnen, ätit något på två dagar. Deras beskyddare bad dem hålla sig fullkomligen stilla och icke gifva svar ät någon unnan än honom sjelf, om de tilltalades utifrån; han skulle snart återkomma och gifva dem mat: Ack, hvilken olikhet var icke detta! Det första vänliga ord från en hvit man, som någon bland dem hade hört på åratal! Fan aflägsnade sig och stängde omsorgsfullt dörren samt återvände efter en halftimma, förande med sig en stor skål med varm mjölk, jemte bröd, kött.och varm potates. Hans hustru kom med varmt vatten för att tvätta barnens fötter, hvilka, såsom hon af erfarenhet visste, måste vara sönderrifna och såriga af den starka vandringen, Likaledes medförde hon salva att smörja dem med för natten. De uthungrade varelserna njöto tacksamt den,erhållna födan. Huru litet kunna icke vi, som: höra denna berättelse, töreställa oss de arnas belägenhet, efter att i två dagar hafva saknat all näring! Sedan måltiden var slutad, lade de sig att sofva, trötta, sårade och afmagrade söm de voro, och för första gången på länge kunde de förjaga sin fruktan både för menniskor och blodhundar. Föreståndaren för stationen hade fullvexta söner och döttrar. Det skulle måhända intressera er att veta huru många. Ni skulle kanske äfven vilja veta deras ålder och höra en beskrifning på huset der de bodde, känna deras namn och till och med veta hvar deras hem var beläget? Säkert äro deras namn nnntacknadae af minnets anvet nti don hak hvare