Aftonbladet – 11 december 1858, sida 2

eländiga skick, som ni tyckes föreställa er, vädjar jag till sunda förnuftet och de bär samlade herrarnes omdöme, om icke en ännu ärofullare seger torde vara för hans majestät att vänta, en seger, som icke skulle kosta en enda droppa blod; ty skulle i sådant fall konung Fredrik afbida en fiende, som han icke skulle känna sig mäktig att motstå? Skulle han icke hellre med sin familj taga sin tillflykt till Norge än utsätta sig för en neslig fångenskap, och landet sedan sjelfmant falla i våra händer? Med ett ord: skola vi icke på alla andra vägar bafva säkrare utsigter att komma till seger, utan att trotsa den försigtighet, som klokhetem ålägger härföraren ? Antingen afunden emot Dalberg funnit ett allmännare inrymme, eller flertalet verkligen kände sig mera öfvertygadt af Wrangels ord. eller gripet af den mäktiga, välljudande stämma, hvarmed han framförde dem, allt nog. det. instämde dermed, och Karl Gustaf, som i Wrangels person lika mycket vördade den lycklige krigaren från den store Gustaf Adolfs tider som prydnaden för sina egna härar, gaf efter för hans af det allmänna bifallet åtföljda mening. Om Wrangel, i ett naturligt medvetande af sina förtjensters stora vigt, erfor en stolt tillfredsställelse öfver sina meningars vunna seger, var den ingalunda mindre, som derigenom bereddes Gyllenstjernas afund. Dock skulle till och med han kanske tvenne gånger besinnat sig innan han utkastat denna-sin afunds bemliga gnistor, hade han kunnat förutse hvilka följder: dessa stämplingars framgång skulle medföra. XV. Med tiden vinnes allt. I stället för att komma, synas och segra, blef framgången Karl-Gustaf här bestridd at en motståndskraft af just samma art som den. hvilken gjorde hans svenskar oöfvervimeliga. Denna kraft var kärleken till fosterland, konung och egen: ära. Den tid, danskarne genom hans uppskjutna