Aftonbladet – 9 december 1858, sida 3

del är nöjd med tecknet till dess gunst och lemnar sjelfva priset till det andra skottet i ordningen. Dessa ridderliga förslager möttes af ett allmänt bifall, och från bordet begaf man sig till det väntade nöjet. Snart blef det ett lif och en rörelse i parken! De af den i förväg skickade jagtbetjeningen medförda kopplen lössläpptes och började drifva på alla håll. Nu började också hornens smattrande, jagtpipornas hvisslande samt af ekot upprepade: Halloh och Halloh att skalla från kant till kant, i början på afstånd, men tid efter annan allt mer och mer närmande sig medelpunken af parken, eller slätten nedanför slottet. Omringadt på alla sidor af den kedja jagtbetjeningen bildade kring parkens periferi, trängdes, nemligen villebrådet fram emot denna. Det första lif, som visade sig, var en stolt kronhjort, som, flyende de förföljande hundarne, trängde fram ur skogsbrynet och satte med blixtens snabbhet öfver den jemna, med träd glest besådda slätten, gent förbi det ställe, der Kristian Albert och ej långt från honom Gyllenstjerna väntade det uppdrifna djurets ankomst. Nu lade hertigen an, men skottet brann icke af. Nu lossade Gyllenstjerna sin bössa, och detta med bättre lycka i det fall, att den väl icke klickade, fast den ej heller träffade, ty skrämdt, men icke såradt, gjorde djuret allenast ett högt hopp och vände derpå flykten i en annan riktning, hwlken dock snart förde det inom hållet för ett annat vapen. Detta var Dahlbergs. Midt under det pilsnabba språnget störtade hjorten, träffad genom hufvudet, liflös till marken. Det låg någonting på en gång smärtsamt, men präktigt i denna ögonblickliga död under en hetsad förföljelse, och i den ogsörliga still